CC-BY Cambodia4kids
Den svenska politiska bloggsfären förklaras död med jämna mellanrum. Det finns ett antal tappra tyckare kvar, och om den ska anses leva får man väl i alla fall lov att inse att den är tämligen oviktig. Annat var det 2008, när en våg av inlägg och aktiverande online i och med de stora protesterna mot FRA-lagarna. Du kunde känna av det folkliga trycket och det betydde något, även om regeringen fick som de ville ändå i slutändan.
Att sörja bloggsfärens frånfälle kan signalera lite olika saker. Ur ett individuellt perspektiv kan det se ut att handla om att man saknar att vara betydelsefull. Kanske inte minst med tanke på den medvind bloggsfären kände under en tid med FRA-motståndet, bara för att se sig ha misslyckats. Personligen saknar jag översikten — vad händer politiskt, hur påverkas jag och mitt liv av det, vad är det jag behöver ifrågasätta. Debatterna har flyttats till Facebook, Twitter, Tumblr och Google Plus till största delen, och någon vettig översikt går inte att få — än mindre fördjupade analyser och historiska perspektiv.
Det som sker på de sociala medieplattformarna behöver vara lättsmält, gärna paketerat i memformat för att man ska orka notera det. Kanske en delning eller tumme upp kan dispenseras då. Detta genererar rapporter i media om ”stormar” på olika sociala medieplattformar pga många delningar och likes, vilket emellanåt kritiseras. Samtidigt så existerar ingen uppmuntran eller förankring för att bygga något annat.
Behövs det ens en svensk politisk bloggsfär? Tanken för mig är att en stabil politisk bloggsfär skulle kunna bistå med en fördjupad insyn i resonemang kring politiska beslut. Av och för vanligt folk, de som är väljare. Det kan handla om kritiskt tänkande, såväl som kunskapshöjande. Det saknas, som jag ser det. Eller rättare sagt: finns det, så ser jag det inte. Så ja, det finns ett behov. Frågan är om det är ett behov som just bloggare, ur en traditionell mening, kan fylla.
För ett ytterligare problem är att politiska bloggare kan uppfattas som megafåniga. De som talar bäst och inflytelserikast om ”sitt” parti, får fina positioner inom partier eller företag och bloggen framstår snarast som ett medel för personlig vinning (eller ett manipulativt verktyg för en ansiktslös organisation), än genuint kunskapsdriven och engagerad. Sen blir det ju för den vanliga läsare tjatigt också. Varför läsa någon som skriver om samma sak hela tiden, när det finns så mycket underhållande distraktioner därute? Särskilt om man i grunden inte håller med.
Vi klickar in på våra nyhetssidor, och kollar våra flöden. Politisk mångfald och bredd saknas där. Vi föreslås ämnen vi redan är intresserade av — och handen på hjärtat, de flesta av oss vill väl ha en lugn och harmonisk vardag. Det finns ingen naturlig samlingsplats längre, som man stannar till vid ”för att man ska och alla andra gör det”, för att läsa bloggar där alla möjliga olika aspekter kan hittas och funderas över.
Knuff hade den tidigare, Politometern gjorde ett fint försök att skapa en plattform men vi stannar inte till där, naturligt. Det är i våra flöden vi fångar upp informationen, och det är våra flöden vi justerar att passa för oss och våra funderingar. Om det finns ett behov av en svensk bloggsfär, är det i våra flöden den behöver synas. Och då handlar det väl kanske inte om en bloggsfär längre, nödvändigtvis.
Finns behovet så kommer något att ta vid är emellertid min slutsats. Personligen undrar jag mest om sorgen över den bortgångna svenska politiska bloggsfären egentligen handlar om att det inte syns något behov tydligt, att spinna vidare på. Under tiden får vi nöja oss med rapporter om att folk reagerat medelst tumikoner, utan att egentligen veta varför.