Jag skäms lite. Generad, skulle man kunna säga. Jag svalde nyheten om att balladsångaren Tommy Nilsson bytt namn till ”Black”. Helt och fullt. Jag erkänner det motvilligt, för jag hade högre tankar om mig själv än att vara en död fisk.
Nyheten kom igår genom ett pressmeddelande. Tommy ska göra hårdrock, heta Black och börja bära svart mascara. Media svalde. Sverige svalde. Jag svalde. Vi pekade finger på Tommy Nilsson, kallade honom en identitetssvag, mjäkig variant av Puff/p/diddy. Andra försökte vara positiva, att det var uppfriskande sådär som det kan vara när Birro eller Ranelid är lite motvals. För det är klart att vi förstod att det var någon form av desperat uppmärksamhetsrop, det är alla namnbyten. Men med en så pretentiöst ton var det en så väldigt enkelt måltavla.
Men hur kunde vi inte se vändningen? Idag, när han skulle släppa sin första singel, berättade han istället att allt var en reklamkupp för Marabous nya chokladkaka ”Black”. Och Tommy Nilsson fortsätter heta Tommy Nilsson.
Det är en briljant reklam. Det är briljant orkestrerat. Men det är också besvärande. Hur kunde vi alla gå på det? Vi som ändå är så ärrade?
I Sverige har vi i flera år matats med historier, snackisar som sett ut som något, men sedan visat sig vara en kampanj för något annat. Det påhittade ”Kulturpartiet” som skulle lanseras i Almedalen med en rad kulturpersonligheter, visade sig vid presskonferensen vara en simpel reklamkampanj för Riksteatern. Eller bloggen Black Ascot, som i månader förtrollade bloggosfären med sina poetiska, gripande dekadenta texter – och sedan visade sig vara en kampanj för MalmöOperan.
Ovanstående exempel är signerade reklambyrån Studio total och det tycks som att de har satt en ny standard. Att spela medier, publik, och göra skämt på vår egen viralkåta bekostnad. Det är smart.
Idag får reklambyrån Forsman&Bodenfors ta emot applåder från alla håll. Göteborgsposten toppar sajten med en chatt med skaparna, där de får svara på frågor. De är rockstjärnor, hyllas för en av de smartaste kupperna på den här sidan socialamedier-eran. Och även det är intressant: Hur skaparna av viraler får lika mycket uppmärksamhet som varumärket de arbetar med. Vi har sett samma tendens i journalistiken, hur journalister blivit kändisar, allt oftare blir föremål för hyllning, före företaget de jobbar på.
Men allt är också en dyster illustration över medieklimatet idag. Tommy Nilsson beskriver det väl i en intervju med Aftonbladet:
– Jag är 52 år, och ska släppa en platta – vad fan ska jag göra? Man måste skapa uppmärksamhet på något sätt.
Och jag antar att det är så det är. Tommy Nilsson sålde sig, men hade inget att förlora. Han hade knappt annat val än att tacka ja till en reklambyrås galna idé. Därmed kunde han komma igenom mediebruset med nyheten om sin kommande rockskiva. Som GP:s krönikör skrev är han kanske en av få, tack vare sin självdistans, som går helskinnad ur det här. Han släpper en ny skiva snart och alla kommer att veta om det. Och gör de inte det sitter han i alla fall med en fet pengacheck.
Själv är jag mest lämnad kvar med en lite smutsig känsla av att vara en död fisk som inte förmådde vända mot strömmen. Hur kunde jag så enkelt förföras av en gruppsykos? Ett enkelt skratt, några billiga skämt, några halvhjärtade nyanseringar. Och bakom allt stod en chokladkaka.
Jag vet inte om jag ska lyfta på hatten, eller äta upp den.