Det har varit väldigt tyst från mig på ajour. Jag gjorde min entré som videokrönikör och det uppstod en svallvåg av besvikelse och förvirring på twitter och sen har jag inte gjort så mycket på den här siten. Ni kanske tror att jag har övergett skeppet? Näe. Det har jag inte.
Jag har suttit och funderat på vad jag kan prestera som är värdigt namnet ”nyskaparjournalism”. Jag kan ju ingenting som dom andra sysslar med. Jag orkar inte kommentera politik, blöder från fel ställen när jag besöker flashback, jag följer inte idol och vill folk vara nyktra en sommar så orkar inte jag sitta och skapa en diskussion.
Men så hittade jag den här gamla bilden på mig och förstod att mitt möte med ajour var menat.


Sonja Abrahamsson, 20 år. Det är september 2005. Jag är ny i Göteborg och hela framtiden ligger för mina fötter (dock att jag var är fet för att kunna se mina fötter).


Emanuel Karlsten, 28 år. Det är mars 2010 och han sitter med min gröna t-shirt och surfar på ajour, som inte ens finns än. Faktum är att Emanuel har haft tillgång till framtidens journalism ända sedan han hittade t-shirten 2006.
Jag var säker på att jag hade slängt den. Den var blekt i sömmarna, hade fostervattensfläckar och luktade illa. Men på något sätt måste Emanuel ha gått förbi soptunnan och sett t-shirten sticka upp över kanten, och sedan gjort den till sin.
Det är nämligen så att den enes skräp är den andres favorit-visions-tröja. Och det är vad ajour är för mig. Det är min favorit-visions-tröja. Och den favorit-visions-tröjan har jag alltid på mig när jag surfar framtidens journalism.
Vad framtidens journalism är? Ja det får ni se. I framtiden.

Sofia Mirjamsdotter, 37 år. Det är maj 2009 och hon visar Emanuel som läser framtidens journalistik i framtiden. Supermeta. Ingen förstår.