Asteroidnedfall, tsunamis, jordbävningar och klimathot – det är inget man knaprar i sig till kaffet direkt. Ändå är det just det vi dagligen gör. Den mest ultimata formen av blind rättvisa – att vi alla på ett eller annat sätt dör – är också den som bäst drar igång ett samtal på en fest, vid kopiatorn eller på kvällstidningslöpet. Och i veckan har ytterligare ett hot vars hemska vidd är närmast omöjligt att föreställa sig gjort sig påmint i kallpratet: zombierna.

Bakgrundshistorien är känd: i förra helgen var en polis i Miami tvungen att avlossa hela sex skott för att få stopp på Rudy Eugenes besinningslösa kannibalattack på den hemlöse mannen Ronald Poppo, men inte förrän den senare fått tre fjärdedelar av sitt ansikte uppätet. Associationen var omedelbart glasklar; Eugene betedde sig närmast identiskt med de hjärndöda köttätande zombies vi sett i TV-serier som The Walking Dead och filmer som 28 dagar senare. Till läsarnas stora skräck var dessutom inte attacken en isolerad händelse. Runtomkring i Florida och i världen rapporterades det liknande horribla händelser: en man biter av sin kusins näsa i San Diego, en doktor utanför Orlando spottar blod på polisen som anhåller honom och hemma i trygga Sverige äter en docent på Karolinska upp sin frus läppar. Var började allt detta? I en kemisk läcka i Fort Lauderdales flygplats? Eller på MacArthur High School? Eller… I vår egen katastrofbulimiska fantasi?
”Hade samtiden varit en skräckrulle hade vi just nu suttit i våra soffor och vrålat ’ser ni inte’ åt tv:n”, skriver Hanna Fahl i DN idag. I den mänskliga hjärnan, som alltid söker samband och vill knyta ihop, har alla dessa händelser en tydlig röd tråd. Det är ju också lättare att se en dramaturgiskt perfekt snabbspridd sjukdom än olycklig människoöden. Den här sortens undergångsrädsla beskrevs i SVD i fjol som en konkretiserad mardröm när vardagens hot blir alltför suggestiva, en ”extrapoleringar av de rädslor som naturligt ansätter människan när hon försöker orientera sig i en starkt föränderlig tillvaro”. Det innebär att läsaren paradoxalt nog hellre ser rubriken ”ZOMBIEAPOKALYPS – KOMMER VI ALLA DÖ?” än ”En medmänniska lider stora, hemska skador”.
Vissa journalister gör alltså som Hanna Fahl, och tar zombiespåret. Så också jag – flera gånger denna vecka har jag med illa dold entusiasm rapporterat om skräckfilmsstämningen i våldsfallen. Andra tar till tillfället att gå i motsatta riktningen, eftersom den alltid blir mer lockande när nyhetsparadigmen är satt. I Huffington Post skriver radioprogramledaren Subhash Kateel att demoniseringen av förövarna i zombiefallen enbart tjänar till att blunda för de större problemen. Om polisen kan spekulera i drogrelaterade orsaker och media i zombieinvasioner kan Kateel lika gärna diskutera den apokalyptiska sjukvårdskrisen i Miami, resonerar han. Det är ett lovvärt syfte, men när 9 av 13 ”heta artiklar just nu” på Huffington Post – stolt uppvisade till höger om hans text – handlar om någon av de nyhetshändelser som i veckan kopplats till zombieinvasionen faller det lite platt. Hans plats i mediet, hans lön, betalas just nu av de hysteriskt klickade och tillika skräcksfilmsflörtande zombieartiklarna. Drabbad av just den ironin skäller Crackeds seniora skribent Daniel O’Brian först ut den maniskt skämtande nätbefolkningen och simpla medielogiken bakom denna trend, för att i nästa mening konstatera att en fem år gammal Cracked-artikel om – gissa vad? – zombies slagit trafikrekord under veckan som gått. Enbart tack vare upptrissade konspirationsteoretiker med Google som värja.
”If I see one more story like this I swear to God I’m going to eat someones face off”, kommenterar en läsare en Buzzfeed-artikel, nödtorftigt skohornad in i zombietemat, om en slaktare som tuggat på sin kunds öron. Och kanske är det så denna feber kommer fortsätta spridas. För så länge vi lättare klickar på en nyhet som anspelar på ett kärt, skrämmande och förhållandevis lättsinnigt tema – exakt lika länge kommer de drabba oss. Precis lika hjärndött och mördande logiskt som zombierna själva.
PS. Vem fan behöver egentligen zombies när vi har Justin Bieber-fans?