För att digitalt material inte ska gå förlorat i framtiden har Riksdagen beslutat att lagra även digitalt material för framtida bruk och forskning. Utredningen ledde till en ny lag om e-plikt som börjar gälla imorgon, 1 juli 2012. Den ansvariga myndigheten för detta insamlandes är Kungliga biblioteket. 
E-pliktslagen börjar gälla den 1 juli för ett fyrtiotal utvalda aktörer och KB har nu inlett ett samarbete med dessa för att hitta system och tekniska lösningar för hur insamlandet ska gå till. För övriga börjar lagen gälla 1 januari 2015.
Flera röster från branschen har varit starkt kritiska till förslaget om e-plikt. Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Svenska oberoende musikproducenter har kallat förslaget för för tekniskt komplicerat och för resurskrävande och därmed ekonomiskt oförsvarbart och inte praktiskt genomförbart. De anser att KB själva bör samla in materialet med hjälp av robotar men deras protester har inte fått gensvar. Nu införs lagen i etapper.
De utvalda aktörerna består av 15 utvalda myndigheter och de tio med högst TS-statistik av tidningar samt tidskrifter.  Dessutom de som har tillstånd att sända rikssänd radio, och tv eller kommersiell radio och lokalradio med Göteborg som sändningsområde. Alla dessa aktörer ska börja samla in och efter den 1 april 2013 ska de leverera in pliktexemplaren till Kungliga biblioteket. Anledningen till att man gör så här är för att KB inte själva vet riktigt hur de egentligen ska samla in materialet.
– Det här blir en prövotid för alla parter, säger Pär Nilsson som är bibliotekarie på KB med ansvar för dagspress och insamlandet där. Sverige är världsunikt med det här experimentet. Det finns inga andra länder som samlar in på det här sättet.
I England samlar man t ex in en hel del via RSS-er och sökrobotar men det är en väg som KB har ratat för e-plikten, även om man använt robotinsamling inom Kulturarw sedan 1997. Det förklarar man med att det finns begränsningar med sökrobotar och att man missar allt material som är lösenordsskyddat.
Det här lägger stort ansvar på alla leveranspliktiga som därför själva måste lämna in en kopia av sitt material till KB som på sin hemsida själva ger exemplet att man kan leverera sitt digitala pliktmaterial på exempelvis USB-minne. Om man vill kan man dock ansöka om att få leverera via nätverk.
Hur ska KB hantera alla USB-minnen egentligen?
– USB-minnet är den minsta gemensamma nämnaren, förklarar Pär Nilsson. För små aktörer kan det vara enklast men KB föredrar naturligtvis stabila nätverksleveranser.                    .
Men den som tror att alla ska kunna få ta del av det insamlade materialet tror fel. KB har nämligen ingen skyldighet att tillgängliggöra materialet så att alla kan se. Främst kommer det finnas för forskare, men även för dessa är det osäkert när och hur materialet blir tillgängligt. Den nya lagen säger inget om visning av materialet.
Efter den 31 december 2014 kommer lagen att gälla för alla som har automatiskt grundlagsskydd för sin utgivning enligt yttrandefrihetsgrundlagen, alla kommunala och statliga myndigheter samt företag som yrkesmässigt låter framställa elektroniskt material och andra yttranden.
Och vad innebär det sistnämnda? Till exempel kan det gälla bloggare som tjänar pengar på sitt bloggande. Eller frilansjournalister som lägger ut texter på en hemsida.  Vanliga privatpersoner som bloggar är inte leveranspliktiga. Företagen ska drivas med vinstsyfte och att framställa elektroniskt material ska vara företagets huvudsysselsättning. Till exempel om ett företags huvudsakliga uppgift är att tillverka och sälja smycken och som marknadsför smyckena i en blogg, så anses företaget inte normalt syssla med yrkesmässig framställning eller tillhandahållande av elektroniskt material. Det här kommer såklart ge upphov till olika tolkningar om vad som är en huvudsaklig uppgift eller inte.
I princip ska allt som publiceras på en webbsida samlas in. Det ska vara egenproducerat, och webbunikt. En dagstidning som publicerar samma artikel i en tryckt upplaga som på webben behöver bara leverera den tryckta upplagan. Digitalt ska tidningen leverera allt material som enbart skrivits för webben, men i praktiken blir det svårt att skilja ut enbart det webbunika materialet. Det kan även gälla material bakom lösenord, men bara om lösenordet går att fås av alla.
Om material ligger bakom lösenord som bara en viss grupp kan få tillgång till, t ex medlemmar i en förening för en viss sjukdom, eller medlemmar i ett fackförbund där inte vem som helst kan bli medlem, så är det materialet inte leveranspliktigt.
KB ska inte samla in databaser eller programkod eller endast direktsänt material. Artiklarna och materialet ska vara avslutat, skriver man. Med det menar man att det inte längre uppdateras fortlöpande. En artikel som beskriver en händelse i realtid och som uppdateras ska alltså inte levereras till KB förrän den är klar och avslutad. Detta för att undvika att hålla isär och reda på jättemånga versioner.
Vad händer om man inte levererar?
– Då riskerar man vitesföreläggande, svararPär Nilsson.
På Kungliga bibliotekets hemsida finns mer information, Riksdagens beslut, lagrådsremiser och mer information om vad som specifikt ska levereras och på vilket sätt, www.kb.se/e-plikt

Ämnen: e-plikt, Kungliga biblioteket, Samhälle