Erato – eller sagan om en liten film med stor spridning

Erato består av tio tjejer som sjunger ihop i en vokalensemble hemmahörandes på Stockholm Nation i Uppsala. De är inte den vanliga kören utan tar bokningar som de tycker är intressanta och opretentiösa. Under hösten har det rört sig om allt från företagsbokningar till kräftskivor. Musikstilen skiljer sig också från vanliga körer då det på repertoaren mest hittas sånt som de själva gillar – gärna från nutida populärmusik.

Amanda, Ebba och Petra har tillsammans hittat en symmetri och ett samspel som jag i min omusikaliska värld jämför med ett välsynkat fotbollslag. De kan varandras röster, de vet vad de andra gillar och när de sjunger tillsammans kommer de snabbt i synk och kan förutspå när de andra hakar på.

Nu sitter de där, några dagar efter att de lagt upp en film på YouTube som i skrivande stund tittats på 180.000 gånger och delats på Facebook över 40.000 gånger och frågan man ställer sig är – Var det här en medveten strategi från första början?

Svaret blir entydigt. ”Om det ändå varit så.” En spontan kommentar kring att då hade vi kanske valt andra kläder och sminkat oss lite undslipper dem. Historien bakom filmen är att de hade testat trum-beatet mot några andra låtar men det var först tillsammans med ‘Call Your Girlfriend’ som de kände att de hade hittat rätt. Förmodligen har det också att göra med att de precis innan hade sett Robyn uppträda och hade hennes låtar i huvudet. Sen framförde de den på lite olika middagar.
Filmen i sig gjordes egentligen för att visa de andra tjejerna i gruppen hur de ville framföra den. Därefter kom Anton – även känd som Bästaste Anton – in i matchen och laddade upp den på YouTube. Det som hände sen är en fin historia.
Snabbt spred den sig vidare på Facebook, vi på Ajour skrev om den, Feber, SvD och The Guardian fångade upp den och bollen var i rullning. I morse var de med på The Voice, The Local och UNT har skrivit om dem idag och senare i veckan blir det TV.

Samtidigt som visningarna rusade i höjden började det även hända andra saker. De har fått en massa vänförfrågningar på Facebook, media hör konstant av sig och företag vill att de ska komma till deras butiker och uppträda. Det är sunt att höra deras resonemang kring vad de tackar ja till för faktum kvarstår att de studerar på heltid och det är inte bara att avsätta en hel dag för att vara med på någon butiksinvigning. Att höra dem resonera kring hur de ser det som naturligt att tacka ja till tunga mediainstanser och samtidigt förklara för kommersiella mindre aktörer att ser de värde i dem får de också betala därefter känns väldigt bra.

Men Robyn då? Hur tror de att hon ställer sig till det här. Att hon re-tweetade länk till deras video var första aha-upplevelsen för dem. Då insåg de att något var på väg att hända. Samtidigt kunde de känna en oro för att hon eller skivbolaget skulle bli förbannade på dem så nu har de mailat och bett lite om ursäkt för att de inte hörde av sig innan. Oerhört gulligt agerat och så långt från den vanliga cynismen i branschen.

Det som är fascinerande med en film som får den här spridningen är hur det bildas covers på covern. Deras favorit är Instrumental Halloumi som, kan man säga, underlättar för andra som vill sjunga med.

Nu då, blir det en uppföljare?
De känner alla tre att något måste de följa upp med, men helt plötsligt har de fått en press på sig som de inte hade innan. Kan man använda Keso-burkarna igen eftersom de gillar dem, eller blir det som att ge tittarna samma sak en gång till? Ska man ens bry sig om att det nu finns tittare? Hur gör man för att behålla tonen och ärligheten utan att riskera falla till föga för trycket från nyvunnen framgång?

Det är som vanligt fascinerande att se något som utan en massa strategi seglar upp och blir en favorit över nätet. Samtidigt blir det spännande att se hur de följer upp det och om de fortsätter på den inslagna banan.

Uppdatering: Även litauisk media har hakat på och skrivit om filmen här