På senare tid har journalisters sätt att hantera opinionsundersökningar kritiserats från olika håll. Men problemet är kanske övergående. Samhällsvetare argumenterar nu för att studier av Twitter-flöden kan predicera utgången av valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Kritiken mot den så kallade opinionsjournalistiken har främst kretsat kring de flitigt förekommande partisympatiundersökningarna. Journalister anklagas för att övertolka enskilda mätningar, bland annat genom att bortse från felmarginaler och signifikansnivåer. En del menar att medierna ger en felaktig bild av att opinioner faktiskt ”finns”, när opinioner i själva verket skapas (konstrueras) i den utförda undersökningen. (Ett lysande exempel ges i följande klipp ur serien ”Yes Minister”, där Sir Humphrey ger Bernard vissa insikter om livet och om politiken. Tipstack till Jonas Hinnfors.) Några menar att opinionsundersökningar mellan valen är onödiga, eftersom de saknar prediktionskraft på valresultatet. Mediernas stort uppslagna artiklar och vassa rubriker om opinionsundersökningar kan också leda till att fokus läggs på politiken som ett spel och att innehållet – de politiska sakfrågorna – hamnar i skymundan. Min egen – kanske något mer positiva – syn på opinionsjournalistiken återfinns här.
Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.
Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.
Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.
Kommer Twitter-studier att göra alla opinionsundersökningar onödiga?
