Vi har sett det dyka upp lite varstans. I allt från tweets om att hoppa fallskärm till instagrambilder av folk som äter pizza. Det är, i mångas ögon, ett av de mest irriterande internettilltagen på senare år och för andra är det en livsstil. Det finns t-shirts med det som motiv. Tonårsidolen Zac Efron har tatuerat det på handen. Jag pratar förstås om förkortningen YOLO. You only live once. Ett så banalt budskap att alla de här tweetsen, tatueringarna och facebookstatusarna måste vara ironiskt menade. Eller?
När ”den ironiska generationen” hade dragit sina sista meta-skämt så tog den allvarliga generationen över. Det var 80- och 90-talister som lade självdistansen åt sidan en stund för att istället kasta sig in i ett enda stort surdegsbak av uppriktighet. Det var människor som inte tvekade på att blogga om sina små chihuahuor, stå upp för de förtryckta genom att gå med i de senaste grupperna på facebook och chartersemestra i Thailand. Helt utan ironi. Ingenting var fult längre utom det som är den allvarliga generationens stora dödssynd. Att inte ta för sig.
För om man nu ska ta sitt liv på allvar så blir väl den uppenbara konsekvensen att alla de där stora besluten måste tas med rejält med eftertänksamhet? Och om de stora besluten ska ges sån vikt så borde väl de små också bli betydelsefulla? Att ta sig själv på allvar är en heltidssysselsättning och det är ju egentligen inte underligt om man nån gång ibland skulle vilja göra små avsteg från allt det där allvaret.
YOLO är den här generationens credo, motto och stora ursäkt. Och det är här det blir motsägelsefullt. För om man kan motivera ett bilköp med YOLO så kan man ju lika gärna använda det som motivation för ett köp av foppatofflor (eller ”Crocs som de hellre kallar det) eller vad som helst. ”Sovmorgon YOLO”. ”Äter snabbmat YOLO”. ”Slog ner en kille YOLO”. Så länge allvaret har påhänget YOLO så blir det en sköld mot all form av klander som skulle kunna komma nånstans ifrån. Det blir en förklaring och en ursäkt till vilket beteende som helst.
Precis samma funktion som ironin hade för den ironiska generationen alltså. I Henrik Schyfferts briljanta the 90s-ett försvarstal så sammanfattar han deras bruk av ironi som att ”till slut visste inte ens vi själva om det var skämt eller allvar”. Insiktsfullt av honom.
Den allvarliga generationen bär på precis samma förvirring fast från andra hållet. Vi får väl se om Zac Efron kommer ställa sig på en scen om några år, visa upp sin tatuering och förklara att det är lika lätt att tappa bort sig själv om man tar sig själv på allvar hela tiden. Hoppas han gör det. YOLO, Zac.
TEXT: Pelle Lindvall, 80-talist och journaliststuderande

Ämnen: yolo