På Wikileaks hemsida finns det en chatt. Den är som så mycket annat i denna tekniknostalgiska organisation baserad på decenniegammal pålitlig nätverksteknik, och i samband med att jag kopplar upp mig garanteras jag full anonymitet i chatten. ”No one, not even IRC operator, can see your real IP address. It’s simply gone and replaced by our internal network fake addresses and represented as ’chat.wikileaks.org’.”. Jag registreras som Guest1925 och öppnar drastiskt för att känna lite på stämningen i chattrummet.
[16:07] <Guest1925> Is Wikileaks dying?
[16:07] <HomoCarnul> no
[16:07] <Guest1925> Well, what if?
[16:08] <HomoCarnul> no if
Aha. ”No if”. Wikileaks, som sedan i måndags tillfälligt lagt ner sin kärnverksamhet eftersom det är svårt att bekosta såväl en rättsprocess mot organisationens talesman som hundratals servrar världen över när i princip alla kort- och nätbetalningsföretag världen över bojkottar en, är odödligt. Precis som Julian Assange själv, som nu i fjorton månader med näbbar och klor kämpat mot att bli utlämnad till förhör i Sverige angående de anklagelser om sexuellt ofredande som riktats mot honom, vägrar användaren HomoCarnul tro att detta på något sätt skulle vara en avgörande tid för Assange och hans organisation. Och med hela historien tagen i beaktning har jag svårt att beskylla honom för det.
Läs vidare →