Jag har märkt att ju oftare ”han/hon gjorde det bara för att få uppmärksamhet” dykt upp, desto mer undrar jag varför det automatiskt är fel, för ingen motiverar det riktigt. Det är ett argument som syns väldigt ofta i många olika sammanhang och tanken är att man inte behöver bry sig då. Underförstått så kan vad det nu handlar om förkastas, då det etiketterats som ”uppmärksamhetssökande”.
Efter att ha gått med funderingarna ett tag, så gjorde jag slag i saken och mailade flera intressanta människor och bad om några citat kring detta. Hur kommer det sig att det så ofta förutsätts vara något negativt, alternativt något man inte behöver bry sig om – kan det rentav finnas nån historisk eller kulturell koppling där? När är det okej att söka uppmärksamhet och när går någon över gränsen? Har du några tips på hur någon kan få uppmärksamhet utan att folk retar sig på det? Är det ens så farligt, förresten, om någon retar sig på det? (Bidra gärna själv i kommentarsfältet, med dina funderingar.)
Nu är det inte ett litet ämne precis, så det är kanske inte så konstigt att jag inte fick svar från särskilt många. Sen har det ju varit midsommarhelg också. Och av de som svarade var det en till och med som använde sig av uttrycket ”fel sorts uppmärksamhet” för att tacka nej till att medverka. Jag fick helt enkelt själv en liten övning i hur det är att förhålla sig till att be om uppmärksamhet. Det tog emot att skriva och tjata, jaga på att få citat — det känns inte särskilt väluppfostrat.
— Man kan vara missionär för det ena eller andra budskapet och då tycka sig ha rätt att kräva uppmärksamhet från andra just därför att man anser sitt eget budskap vara så betydelsefullt. Och precis detta är det olämpliga sett ur alla hyfs- och stilaspekter: att kräva och förutsätta att andra ska intressera sig för det man säger, ens åsikt, och att genom detta ställa sin egen person i alla andras mittfält. Det olämpliga är alltså att tro att man är någon särskild, utvald, intressant. Att tro sig vara förmer. Att sätta sig över andra. Att se sig själv som märkvärdig — så märkvärdig att andra givetvis inser det, skrev Magdalena Ribbing som svar på mina frågor.
— Detta brukar uppfattas som förkastligt i allt umgänge mellan människor. Där ska råda jämställdhet, jämlikhet, lika villkor, tålamod, tolerans och engagemang i andra. Det är väluppfostrat och anses vara trevligt. Man kan tänka sig själv in i situationen som en av flera i ett samtal men det man säger markeras av någon annan som så ointressant att det inte är värt att lyssna till. Den markerande däremot förutsätter att hans eller hennes åsikt och attityd är viktig och värdefull. Det brukar kallas självupptaget och ofta korkat, fortsätter hon.
— Att ha som det brukar heta, låg profil, att inte pocka på andras intresse är fint. Bara man avstår från att parkera sig i centrum för andras intresse är man en trevlig människa. Och det har alltid varit så i alla samhällslager. Bohemer och stora konstnärer brukar ursäktas om de beter sig motsatt detta, men ändå får de bättre eftermäle om de är blygsamma, återhållna om sig själva. Det gäller för den delen även personer som naturligt står i fokus, kungligheter och statschefer exempelvis.
— Vad handlar detta om? Urgammal vishet, varför inte Bibeln som vanligt. Allt det I viljen att människorna skola göra eder – alltså att ge dig av sitt intresse – det gören I ock dem, alltså att lyssna till andra så som du vill att de ska bry sig om dig. Inte alltid någon enkel balansgång, avslutar Magdalena Ribbing.
Uppmärksamhet har sedan länge varit en hårdvaluta och det är inte nödvändigtvis de väluppfostrade som får den. Något som Unni Drougge tog avstamp från, i sitt svar:
— I det uppskruvade mediebrus vi utsätts för idag är det nödvändigt att skapa överdrivna effekter om man vill ha uppmärksamhet. Detta medför flera problem: Mediestrategernas effektsökeri och den omfattande medieträning som snart sagt alla offentliga personer drillas i ökar skepticismen hos allmänheten och tvingar fram ännu mer raffinerade metoder för att åstadkomma uppmärksamhet.
— När sättet man skapar uppmärksamhet på överordnas själva innehållet kommer vi på sikt att forma “sociopatiska” generationer som lärt sig att ändamålen helgar medlen och att budskap eller substans saknar betydelse. Uppmärksamheten blir ett självändamål.
— Det räcker inte med att bara vara smart för att överrösta bruset, man behöver också i regel en omfattande ekonomisk uppbackning: mellanhänder, riskkapitalister, sponsorer mm, vilket riskerar att slå ut systemkritiska röster, nyanserade resonemang och komplexitet eftersom dessa inte väcker sensation. Det som inte är sensationellt betraktas som olönsamt. De förenklade budskapen överlever alltså på bekostnad av analys, kunskap och fördjupning.
Vi har helt uppenbart en krock här, mellan det väluppfostrade och det uppmärksamhetsskapande, vilket kan skapa ganska allvarliga konsekvenser. Men Unni Drougge vill trycka på att uppmärksamhetssökande i sig inte måste vara negativt.
— Misstänksamheten inför politiker, skribenter och andra kändisar har ökat kraftigt (på goda grunder) och vi litar inte på att de söker uppmärksamhet av andra skäl än egenintresset. Ibland lyckas ändå seriösa politiska och sociala frågor nå ett enormt genomslag – ta t ex Attac-rörelsen, Wikileaks eller #prataomdet. Och det är ju fantastiskt. Men: Frågor/personer som hamnar i förgrunden blir lätt överhettade och brinner sedan snabbt upp. Kvar finns bara aska och det kan dröja länge innan frågan på nytt känns relevant. Vad har man då egentligen uppnått? Min devis är därför: Uppmärksamhet – ja, men med måtta. Hellre varm än het, avslutar Unni Drougge.
Jag tänker på personen som tackade nej till att medverka i det här inlägget. Han har blivit en slags talesperson för stora och allvarliga problem i världen som behöver massvis med uppmärksamhet. Men för honom har det blivit ett problem att hans person får uppmärksamhet, när det är själva budskapet han vill förmedla som är viktigt för honom att få ut.
Det vore kanske bäst att låta bli att lyfta honom alls eftersom han tackat nej, men det är ändå en viktig bit av den stora frågeställningen ”uppmärksamhet” och känns relevant. Säg att det i högsta grad är både väluppfostrat och sunt av honom att släppa möjligheten till personlig hybris till förmån för budskapet. Men därmed försvinner också en möjlighet till uppmärksamhet, en läxa alldeles för många lär sig inte minst på internet.
Vi har det i ryggraden, att uppmärksamhetssökande inte är riktigt rätt. Men det tycks mig som att vi saknar uppfostran i vilken typ av uppmärksamhet vi bjuder andra på, när vi väl ger den.