Vilka är de "riktiga" journalisterna?

I dagarna har en praktskandal rullats ut. Tidningschefen Katarina Ekspong på Nerikes Allehanda – en av landets största lokaltidningar – har avslöjats plagiera andras texter. Hon har helt enkelt kopierat bloggare och journalisters texter och publicerat dem under eget namn. Under dagen och kvällen har allt fler plagiat avslöjats. Ekspong har tagit på sig ansvaret och har avsagt sig ansvarig utgivar-skapet.
Det är en skandal av historiska mått. Visst har det tidigare hänt att ansvarig utgivare har försvarat märkliga publiceringar, som Aftonbladets konstruerade nazistbilder, men en ansvarig utgivare som har använt kollegors texter som sin egen? Jag kan inte minnas något liknande fall i Sverige.
Samma dag skriver Sam Sundberg i Svenska dagbladet om vikten av ”riktiga journalister”. Han säger det mot bakgrund av att det är ett yrke inte alla klarar av. I sin krönika listar han olika adjektiv för en ”riktig journalist”. ”Opartisk”, ”integritet”, ”källkritik”, ”lojalitet mot läsaren” – att man ska kunna lita på att en journalist inte försöker förvränga verkligheten till sin egen fördel. Sundberg menar att kontrollen är särskilt viktig, att journalister behöver vara anställda så att man kan veta att journalister inte gör dumheter åt någon annan – kanske ond – uppdragsgivare.
”Alla kan producera text, men alla är inte journalister. Och i det allt mer svårnavigerade informationsflödet behöver vi just riktiga journalister mer än någonsin.”, avslutar Sam Sundberg.
Den naturliga frågan är vilka dessa ”riktiga journalister” är?
Är det kanske den fast anställda Katarina Ekspong? Som har så slapp relation till sanning och journalistik att hon låtsas att andras texter är hennes egna. Som har märkt hur hon kommit undan med det tidigare och gör det igen. Det var ju bara en rad. Eller två. Eller tio.
Är det SR P1 morgon-programledarna? Som läser ett pressutskick om en ny bok om att ”gratistjänsterna på nätet säljer vår integritet”, jublar och bjuder in författaren som, helt onyanserat, får berätta hur farligt internet är. Utan en enda kritisk fråga. Utan en enda motpart. Istället fiskar den ”riktiga journalisten” fram fler skräckhistorier. Är det sann ”lojalitet mot läsaren”?
Är det de journalister som rapporterar om rykten spridda av en 18-årig britt? Som i dag stängde ner sitt konto och skrattade åt de journalister – och de dryga 40 000 följare – som trott, rapporterat och retweetat det han suttit på sitt studentrum och hittat på? Var är deras källkritik?
Eller är det den Fokus-journalist som skrev om Studio total och Vitryssland? En text som är briljant i sin stilistik, men som tidigt gör klart för läsaren vad som är slutsatsen. Redan i rubrik vet vi att nallebjörnarna var en ”björntjänst” för landet. Att Studio total förstör, att regeringen är ett offer för någon annans klumpighet. Detta trots att Vitryssland-kännare hävdar motsatsen. Men det stryks till förmån för de tesdrivna artiklar Fokus är stolta över.
Är det detta som är ”riktig” och ”opartisk” journalistik? Är dessa ”riktiga journalister”?
Hur kan vi avlönade journalister klättra upp på så höga hästar och påstå oss bättre än andra? Hur kan vi låta stolthet distansera oss så från andra? Är det för att vi får pengar för det vi gör? Är det för att några av oss har fått ett diplom från en utbildning? Är det på grund av längtan efter tillhörighet?
I mitten på 1900-talet öppnades Skandinaviens första journalistutbildning. De flesta gick den inte. Innan dess var vi journalister bara ett gäng luffare som råkat hitta en affärsmodell som gjorde att vi kunde få betalt för att granska dem som hade makt.
Ändå distanserar vi oss från läsare som om de vore paria. Kallar oss ”journalister” och menar att det ger oss mer makt. Trots att den makten inte längre finns. Vi äger inte längre monopol på distributionen, på plattformen. Det enda som skiljer journalister från ”alla” är att vi får betalt. Och många gånger – allt oftare – förtjänar vi det inte.
Journalistik har aldrig varit något annat än en metod. En del avlönade journalister är riktigt bra på att praktisera den, andra är dåliga. Eller gör något annat. Precis som fallet är för gratisarbetande journalister.
Jag hävdar inte att Fokus och SR inte gör journalistik. Det skulle till och med kunna vara jag som skrev den tesdrivande journalistiken i Fokus. Mitt problem är snarare att jag förväntade mig få hjälp att avgöra vad som var sant, inte få en kommentar – bli skriven på näsan – om vilken part som gjorde rätt.
Jag behöver inte ens ha problem med författarintervjuer i radio. Kundtidningar gör det ju jämt.
Men vi måste sluta tro att bara för att man är journalist, gör man alltid journalistik. Att vi, bara för att vi är betalda, gör ett bättre jobb än andra.
Alla kanske inte är journalister. Kanske är inte någon alls journalist. Kanske är vi bara medborgare som ibland gör dålig journalistik, ibland gör bra journalistik och ibland inte gör journalistik alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

31 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Johan says:

    Totalförstör är väl ett ord?
    Mycket bra text i övrigt. Kan man beskylla Aftonblaskan för all hetsande journalistik som enbart görs för att locka läsaren?
    Rubriker som skriker ut en sak, när artikeln sedan öppnas visar det sig att det inte alls är som rubriken beskriver.

    • fredrik kullberg says:

      Så journalistik ska helst inte locka en läsare, menar du?

      • Johan says:

        Jovisst, men det är skillnad mellan att skriva en bra, säljande rubrik och att aktivt använda sig av rubriker som är missledande.
        Men visst, det är en hårfin linje, och min inställning till kvällspressen kanske inte är den bästa..

  2. Lars Aronsson says:

    Torbjörn Isacson, analytiker på SvD Näringsliv, skrev 18 augusti om att ”Facebook visar en sjuk aktiemarknad”, http://www.svd.se/7430630.svd
    En läsarkommentar av js2072: ”Ibland när jag läser svenska ekonomiartiklar (di, SvD med flera) får jag först en känsla av att ”vad bra den här artikeln är” och lite senare ”den här artikeln har jag läst innan”. Nästan alltid kommer originalartikeln från The Economist. Så ock i det här fallet; jag tycker mig känna igen Buttonwood 28 juli http://www.economist.com/node/21559675 i alla fall grundidéerna.”
    Economist-artikeln är ett referat av en statlig brittisk utredning, men om den berättar inte Isacson. Hur många svenska nyheter är inte enkla översättningar och omskrivningar ur amerikanska eller brittiska media? De mest kritiska svenska läsarna upptäcker detta och börjar själva läsa Economist, Guardian, New York Times. Kvar för svenska massmedia blir en krympande och allt mindre kritisk publik, eftersom de kritiska flyr, en variant av brain drain.

  3. […] lagman och docent i folkrätt, som påstår att svenska journalister ljuger om Assange. Att svenska journalister, med egen politisk agenda, ljuger är vardagsmat i Sverige. Det är tur att det finns andra medier […]

  4. Grymt bra skrivet om ett viktigt ämne Emanuel! Mer sånt!

  5. Zanna Larmén says:

    Mycket intressant resonemang. Jag instämmer till fullo.

  6. […] den har i journalistbubblan kopplats ihop med skandalen på Nerikes Allehanda. Emanuel Karlsten skriver bland annat: Men vi måste sluta tro att bara för att man är journalist, gör man alltid […]

  7. Lasse Lundeberg says:

    Inom många yrken finns det en grupp som brinner för uppgiften och en annan som brinner för sin titel. Journalistik är för viktigt för att styras av journalister, för att travestera ett gammalt uttryck.
    De som hävdar att institutionerna de råkar sitta på, skulle vara bärare av journalistisk moral, kan man inte ta på allvar. Advokater, bankmän, politiker, militär, religösa ledare och gängmedlemmar använder såväl klädsel som påminnelser om sina sammanslutningar, för att påverka sig själva och andra om hur viktiga deras roller är. Det handlar till stor del om att visa sig märkvärdiga.
    Är det något område som bör hållas fritt från sådant trams, så är det journalistik. Kom ihåg alla de intressen som vill påverka samhället och som gärna ser illusionen om magnifik institution som avsändare. Men varje knäck där är inte bättre än de individer som utför det.

  8. Simon Vikström says:

    Tjena Emanuel!
    Kul att du tar upp detta. Det var ju precis det här du och jag pratade om på SSWC ju. Har du tagit mina tankar och skrivit om dem? Haha! Tankeplagiat!!! 😉
    Simon

  9. Eva Åberg says:

    Väl skrivet. Så skönt om vi kunde förändra debatten från att tala om vem som är journalist eller inte till vad som är journalistik eller inte. Kanske är journalistik inte en yrkesbeskrivning utan en ”diagnos”.

  10. Emanuel, håller med dig i mycket av ditt resonemang.Speciellt allvarligt är det när man tar källmaterial och gör det till sitt eget, utan att kreditera den tidigare källan. Vi ser ju samma sak hända med bilder, där man helt negligerar att se vilken CC licens verket har.
    Men…. har man/vi inte tidigare haft uppe samma resonemang initierat av SR? Mediaormen? http://www.sporring.biz/2010/11/journalistik-3-0-en-kommentar/ Jag bara undrar….

  11. fredrik kullberg says:

    Vi kommer att sakna de riktiga journalisterna när de försvunnit. Återstår gör då sajter av typen Ajour, som inte är på plats i Afghanistan, inte kollar diariet på stadsbyggnadskontoret i Oskarshamn och inte granskar makten överhuvudtaget. (Slappt hackande på journalister räknas inte, eftersom den yrkesgruppen snart inte existerar).

    • Daniel says:

      Och du tror att betalda journalister gör detta? Knappast. De biter inte en födande hand. Särskilt inte på lokal nivå där man sällan är granskande utan skriver om blommor och bin. Den riktiga rapporteringen görs av reportrar på oberoende medier.

      • fredrik kullberg says:

        Nej, jag tror inte att journalistproffs rapporterar på plats från Afghanistan och kollar kommunala diarier. Jag vet det. Däremot är det ju inget som Ajour någonsin ägnat sig åt.

  12. Gustaf Mannheimer says:

    Sjukt viktigt!
    Shit vad bra du skriver Emanuel!
    Fortsätt!

  13. fredrik kullberg says:

    Vad är det för fel på tesdrivande journalistik? Riktigt bra journalistik handlar om att söka efter sanningen. Christoper Hitchens var ALDRIG neutral.

  14. Pontus says:

    Jag prenumererar på The Economist sedan 2003, när man väl bläddrat igenom den så vet man hur rapporteringen i svenska medier om tilldragelser i utlandet kommer att se ut den närmaste veckan. Det finns ingen tidskrift på svenska som kommer i närheten. Det är underhållande att läsa de svenska skribenternas försök att förmedla samma uppslag på nyhet, mer än en gång har de helt feltolkat originalet…

    • fredrik kullberg says:

      Kan du vara lite mer konkret? Exakt i vilka fall har du genomskådat de taffliga svenska journalisternas försök att vara The Economist?

      • Thomas Gren says:

        Fokus.
        Eller nar laser man oversattningar dar just ”taffliga” beskriver dem val.
        Vad Karlsten missar ar att det ar inget konstigt att vara vinklad i sin journalistik, faktum ar att man bor vara det. MEN man bor vara medveten om att man ar det och ocksa se till att kommunicera detta till lasaren.

  15. fredrik kullberg says:

    Resonemanget om att oavlönade hobbyjournalister gör ett bättre jobb än professionella dito blir trovärdigt först när Ajour slår The Economist.

  16. Bloggbävningen says:

    Ja, ALLA är journalister! Till skillnad från gammelmedias
    prasselmödisar så är det sociala medier som är framtidens Gonzo
    Nu är det twitterbävningar som gäller och medborgarjournalistik!
    Alla som har starka åsikter är faktiskt journalister!!
    Hallå, 1971 ville ha sin gammelmediamurvel tillbaka!
    /Bloggbävningen

    • Bloggbävningen JR says:

      Ja exakt! Så länge det finns konferensgiggarpengar på ”sociala medier” kommer det finnas unga hungriga medborgarjournalister/entreprenörer som förstår molnjänster och kan göra sig en karriär på att snacka twitter på kommunerna..
      Vem behöver fördjupning och politsk bevakning när man kan föras med av ett svidande aktuellt twittergräl? Typ när nån liberal har varit antirasist på fel sätt eller liknande.

  17. Charles says:

    Värdet av yrkestiteln journalist är totalt urholkat idag då vem som helst kan publicera sig på internet. Dock ska man inte förglömma att redan innan internet blev stort så var det många som fick tillträde till de stora arenorna, ibland även under pseudonym och skulle tillmätas stor trovärdighet trots pseudonymer. I ett fall avslöjades dessa, som i fallet med ”Peter Karlsson” och ”Katarina Larsson”, bakom pseudonymerna stod två brottsdömda AFA-aktivister men de hade tung uppbackning av de stora rikstidningarna, särskilt Aftonbladet.
    De var för övrigt också inblandade i den sk Aftonbladetaffären där Aftonbladet hyrde några nazister att ta hotbilder vilken nämns i Emanuel Karlstens text ovan.

    • Charles says:

      Ville därför tillägga att det är därför viktigt att hålla den journalistiska arenan fri från medlemmar ur extremvänstern. Exempelvis nätverket Allt Åt Alla som ordnade den sk Överklassafarin består av brottsdömda AFA-medlemmar som även försöker slå sig fram som ”journalister”

  18. Christina Tenselius says:

    Apropå Katarina Ekspong och värdet av det skrivna ordet. Alla ord är redan skrivna. En utvecklande dialog består av redan sagda ord i ny tappning med egna reflexioner.

  19. Joppe says:

    Det finns inga journalister, det finns bara prostituerade, man skriver det som bossen säger!
    Det finns ingen fria ord, allt är bara en jätte bluff