I dagarna har en praktskandal rullats ut. Tidningschefen Katarina Ekspong på Nerikes Allehanda – en av landets största lokaltidningar – har avslöjats plagiera andras texter. Hon har helt enkelt kopierat bloggare och journalisters texter och publicerat dem under eget namn. Under dagen och kvällen har allt fler plagiat avslöjats. Ekspong har tagit på sig ansvaret och har avsagt sig ansvarig utgivar-skapet.
Det är en skandal av historiska mått. Visst har det tidigare hänt att ansvarig utgivare har försvarat märkliga publiceringar, som Aftonbladets konstruerade nazistbilder, men en ansvarig utgivare som har använt kollegors texter som sin egen? Jag kan inte minnas något liknande fall i Sverige.
Samma dag skriver Sam Sundberg i Svenska dagbladet om vikten av ”riktiga journalister”. Han säger det mot bakgrund av att det är ett yrke inte alla klarar av. I sin krönika listar han olika adjektiv för en ”riktig journalist”. ”Opartisk”, ”integritet”, ”källkritik”, ”lojalitet mot läsaren” – att man ska kunna lita på att en journalist inte försöker förvränga verkligheten till sin egen fördel. Sundberg menar att kontrollen är särskilt viktig, att journalister behöver vara anställda så att man kan veta att journalister inte gör dumheter åt någon annan – kanske ond – uppdragsgivare.
”Alla kan producera text, men alla är inte journalister. Och i det allt mer svårnavigerade informationsflödet behöver vi just riktiga journalister mer än någonsin.”, avslutar Sam Sundberg.
Den naturliga frågan är vilka dessa ”riktiga journalister” är?
Är det kanske den fast anställda Katarina Ekspong? Som har så slapp relation till sanning och journalistik att hon låtsas att andras texter är hennes egna. Som har märkt hur hon kommit undan med det tidigare och gör det igen. Det var ju bara en rad. Eller två. Eller tio.
Är det SR P1 morgon-programledarna? Som läser ett pressutskick om en ny bok om att ”gratistjänsterna på nätet säljer vår integritet”, jublar och bjuder in författaren som, helt onyanserat, får berätta hur farligt internet är. Utan en enda kritisk fråga. Utan en enda motpart. Istället fiskar den ”riktiga journalisten” fram fler skräckhistorier. Är det sann ”lojalitet mot läsaren”?
Är det de journalister som rapporterar om rykten spridda av en 18-årig britt? Som i dag stängde ner sitt konto och skrattade åt de journalister – och de dryga 40 000 följare – som trott, rapporterat och retweetat det han suttit på sitt studentrum och hittat på? Var är deras källkritik?
Eller är det den Fokus-journalist som skrev om Studio total och Vitryssland? En text som är briljant i sin stilistik, men som tidigt gör klart för läsaren vad som är slutsatsen. Redan i rubrik vet vi att nallebjörnarna var en ”björntjänst” för landet. Att Studio total förstör, att regeringen är ett offer för någon annans klumpighet. Detta trots att Vitryssland-kännare hävdar motsatsen. Men det stryks till förmån för de tesdrivna artiklar Fokus är stolta över.
Är det detta som är ”riktig” och ”opartisk” journalistik? Är dessa ”riktiga journalister”?
Hur kan vi avlönade journalister klättra upp på så höga hästar och påstå oss bättre än andra? Hur kan vi låta stolthet distansera oss så från andra? Är det för att vi får pengar för det vi gör? Är det för att några av oss har fått ett diplom från en utbildning? Är det på grund av längtan efter tillhörighet?
I mitten på 1900-talet öppnades Skandinaviens första journalistutbildning. De flesta gick den inte. Innan dess var vi journalister bara ett gäng luffare som råkat hitta en affärsmodell som gjorde att vi kunde få betalt för att granska dem som hade makt.
Ändå distanserar vi oss från läsare som om de vore paria. Kallar oss ”journalister” och menar att det ger oss mer makt. Trots att den makten inte längre finns. Vi äger inte längre monopol på distributionen, på plattformen. Det enda som skiljer journalister från ”alla” är att vi får betalt. Och många gånger – allt oftare – förtjänar vi det inte.
Journalistik har aldrig varit något annat än en metod. En del avlönade journalister är riktigt bra på att praktisera den, andra är dåliga. Eller gör något annat. Precis som fallet är för gratisarbetande journalister.
Jag hävdar inte att Fokus och SR inte gör journalistik. Det skulle till och med kunna vara jag som skrev den tesdrivande journalistiken i Fokus. Mitt problem är snarare att jag förväntade mig få hjälp att avgöra vad som var sant, inte få en kommentar – bli skriven på näsan – om vilken part som gjorde rätt.
Jag behöver inte ens ha problem med författarintervjuer i radio. Kundtidningar gör det ju jämt.
Men vi måste sluta tro att bara för att man är journalist, gör man alltid journalistik. Att vi, bara för att vi är betalda, gör ett bättre jobb än andra.
Alla kanske inte är journalister. Kanske är inte någon alls journalist. Kanske är vi bara medborgare som ibland gör dålig journalistik, ibland gör bra journalistik och ibland inte gör journalistik alls.
Vilka är de "riktiga" journalisterna?
