I veckan kom vi över en riktigt bra nyhet. Hockeyspelaren Mats Sundin skulle donera en stor summa pengar till forskning. Våra källor var bergsäkra och framförallt mycket, mycket trovärdiga. Det fanns inget tvivel om att det handlade om Mats Sundin, en donation och vi visste till och med summan.
Trots det ville vi såklart prata med Mats Sundin själv, få honom att bekräfta saken. Det var mycket, mycket svårt. Vi lyckades inte få tag i honom. Vi pratade även med Karolinska institutet, som inte vill yttra sig alls.
Däremot fick vi allt fler bekräftelser på att det faktiskt var sant. Vilket ledde till att vi på torsdagskvällen, som första medie, publicerade nyheten. Vi valde också att gå ut med summan, som enligt våra uppgifter var över 100 miljoner. En stor del av nyhetsvärdet låg naturligtvis här. Vi hade källor med extremt god insyn som påstod detta. Som vi helt enkelt litade väldigt mycket på. För mycket, kan vi konstatera i efterhand.
Vi borde ha varit mer noggranna gällande siffran. Vi borde ha väntat tills vi hade fått ytterligare en bekräftelse på summan. Misstaget låg ute i ungefär sex timmar. Klockan 05 på morgonen publicerade vi en uppdatering som hänvisade till Svenska dagbladet som hade pratat med Mats Sundin och klargjort att det handlade om två miljoner – inte hundra.
Journalistikens viktigaste uppgift är att ha rätt i det man publicerar. Vi kan inte längre vara först, bör inte sträva efter det och vårt sista unika är att läsaren alltid ska kunna lita på att vi har rätt. Vi brast här, vi ber om ursäkt för det och vi har lärt oss av det.
Nästa gång gör vi bättre.

Ämnen: etik, granskning, journalistik, källkritik, publicistik