Ett urval av de två senaste veckornas nya musik på Spotify

Veckans SpotifyDet har varit ett par relativt lugna musikveckor med få minnesvärda släpp på Spotify. Nedan följer några av dem.

Gypsy & The Cats följde upp succédebuten från 2010 med ett visst avståndstagande genom att bland annat vara krångligare samt mer analogt instrumenterade. Hitsen uteblev inte för den sakens skull.

Clinics erbjöd få glädjeämnen – bortsett från om du gillade melodilösa, repetitiva, störda och frånvända låtar som inte direkt bröt ny mark i förhållande till vad de gjort tidigare.

Midnight Magic. Let’s disco.

Hannes Norrvide underordnade sången och satte – med sitt soloprojekt Lust For Youth – högintressanta lo-fi-producerade industriella syntslingor och beats i fokus.

Musiken kanske lämnade en hel del att önska – det blev både väl klämkäckt, smetigt och klyschigt emellanåt – men det gick inte att ignorera den svenska, internationellt uppmärksammade och uppskattade, electropopduon Icona Pops känsla för att skapa hits.

The High Hats medryckande punk/indiepop sparkade loss flertalet starka swindie-nostalgikickar.

Chad Valley skulle lika gärna kunna kalla sig Roland Orzabal #2 (Tears For Fears). Hans åttiotalsosande, popsmäktande och sliskigt härliga debutalbum var späckat med lyxiga gästframträdanden (Glasser, Active Child, El Perro Del Mar, TEEL, Twin Shadow, Jack Goldstein och Anne Lise Frøkedal), som de flesta, och på olika vis, utförde bra. Men allra bäst lät han när han tillät sin röst att svepa fram i ensam majestät.

Det franska skivbolaget Alter K återvände med sin femte “Seriously, Eric?”-samling, med både nytt och ”gammalt” att upptäcka och återupptäcka. Mest gammalt, men i fortsatt fullt dugligt skick. Bland nyheterna stack spanska Linda Miradas “Secundario” ut allra mest – med sin läckra piano/synt- och (avslutande) gitarrslinga.

Speedmarket Avenues Jari Haapalainen-producerade tredje album var inte lika ruffigt som tidigare, men starkt. De ofta ledsamma melodierna lyckades märkligt nog ändå etablera ett bra humör.

The Crystal Arks blandade engelska med spanska lika självklart som de tillhandahöll fenomenal och, i flera fall, episk discohouse, att oundvikligt skaka rumpan till.

Upprättelse. Ja det var vad man kunde kalla bonusutgåvan (“The Paradise Edition”) som följde med Lana Del Reys debutalbum. Förutom de fyra inledande spåren kändes albumet som en hastigt ihoprafsad och såsig samling mainstreampop. När nu albumet kompletterats med åtta nya låtar hamnade hon rätt både i tonläge, text och melodi, som dränkts i ett varmt, dimmigt och bäcksvart mörker.

The Babies gjorde allt annat än att lämna förra årets självbetitlade debut i sticket. Det lät likadant – på gott och ont.

Mogwais hett efterlängtade remixalbum, samlade omarbetningar av alla utom tre av låtarna från förra årets mästerliga album album.

När indierockarna The Rosebuds gjorde en julskiva var det inte några taffliga tolkningar det handlade om utan de tog givetvis saken i egna händer och skrev tretton originallåtar att också uppmärksamma högtiden med.

Hjärtan värkte och bultade när Lulu James sjöng, samtidigt som väntan och förväntan på en fullängdare blev än mer påtaglig.

I britpopvärlden sjöng Martin Rossiter för snart 20 år sedan brallorna av konkurrenterna. Först nu följde han äntligen upp detta som soloartist – med en samling variationsrika, känslosamma och underbara sånger.

Fler musiktips hittar du som vanligt på Spotifierad.se eller i någon av mina löpande uppdaterade Spotifylistor:

2012: November Skies
2012: The Best Tracks
2012: The Best Remixes

Illustration: Gustaf Öhrnell.