Det finns säkert många fall som detta. Jag vet. Men ändå kan jag inte slita mig från det. Kanske för att en gammal vän till mig engagerar sig i fallet. Och att jag känner mig så liten, så ynklig som inte gör mer. Något. Vad vi kan. Åtminstone skriva en text.
Fahran kom till Sverige från Somalia. Ensamkommande flyktingbarn. Han har bott här i tre år. Fick permanent uppehållstillstånd för två år sedan.
Men för ett år sedan revs allt upp. Beslutet. Uppehållstillståndet. Tolken som hjälpt Fahran anklagades för mutor. Friades sedan, men det var ändå för sent. Migrationsverket beslutade att göra om hela processen. Kallade in nya tolkar. De kunde inte fastställa Fahrans dialekt. Menade att han kanske inte alls kommer från Somalia, utan Kenya. Eller kanske Tanzania. Men antagligen inte Somalia.
Om en knapp vecka ska därför Fahran skickas till Tanzania. Eller Kenya. Egentligen båda två, beroende på omständigheterna.
Omständigheterna. De avgörs av hans dialekt. Om Tanzania, när han landar, förhör honom och bedömer hans dialekt har ursprung där, då måste han stanna. Annars? Då skjutsas han vidare till Kenya. Där sker samma process. Kan även Kenya höra att han inte kommer därifrån sätts han på ett plan tillbaka till Sverige och får sannolikt uppehållstillstånd igen.
Men skulle Tanzania eller Kenya slarva, göra en missbedömning eller något annat. Då står en ung pojke med 25 kilo kläder i sitt baggage i ett land där han inte känner någon och aldrig förr har varit i.
Hur kan Sverige ens försätta någon i en sådan situation?
Jag ska inte skriva mer om saken. Sveriges radio har gjort ett bra inslag. Lyssna. Gör det innan du somnar ikväll. Eller när du vaknar. Eller när som helst. Vad kan man göra? Vad kan vi göra?
Tre minuter in i klippet börjar det.