Två veckor av intensivt sporttittande är över. Vi har alla olika upplevelser av veckan, sett olika saker, känt olika saker. I en serie texter skriver Ajour-redaktionen sin upplevelse av hur de upplevt OS. Höjdpunkter, skämspunkter och intressanta länkar. Se alla delar här.
Mitt OS i år har mest bestått av udda ögonblick för att få en skymt av spelen. Som när vi, på väg hem från jobbet, tog med oss datorn i bilen för att se Sverige ta hem ett nästanguld i någon hästsport. Där satt vi och skrek till en sport vi knappt hade sett tidigare, än mindre jag förstod. De där tillfällena är finast, tycker jag. När vi engagerar oss i sporter vi varken förstår eller annars någonsin skulle intressera oss för.
Annars har mitt OS mest handlat om att klicka runt bland alla de roliga, töntiga och vackra anekdoterna och bilderna.
Inte bara Kungen, utan också överambitiösa domare i brottning:
Eller svenska handbollstjejerna som letade sig upp på Bolts rum och festade med honom, natten efter hans legendariska guld. Och Bolt som tog tillfället i akt att Instagramma bilden, vilket ledde till en förstasida i England.
Givetvis har handbollen varit fantastisk. Men lika fantastiskt som de spelat, lika småpinigt har det varit att iakta tilltagen i spelargångarna. Som när Du Rietz gång på gång försökte få till en häftig fistbump framför SVT:s kameror. Eller när Doder kör en high ten med Kungen:
Och såklart: De starka OS-tillfällena. Som berättelsen om när USA:s stafettlöpare bryter benet, men fullföljer loppet och tar USA vidare. Eller Oscar ”The blade runner” Pistorious, sydafrikanen som saknar ben och länge dominerat i Paralympics med sina proteser och nu fick chansen att tävla i ett riktigt OS. Han tog sig genom kvalet, hela vägen upp till semifinal och en dröm blev sann:
Men det jag fällde en tår åt i år var inte något som hände på London-OS, utan något som hände på ett OS för flera år sedan. Som Älskade dumburk plockade upp och som tidigare helt gått mig förbi. Om en dröm som går i kras och om en kämparvilja som räcker hela vägen in i mål. Hollywood kunde inte regissera det bättre:
” Sedan OS i Seoul fyra år tidigare hade han opererats åtta gånger. Den gången tvingades han dra sig ur bara minuter innan start på grund av skada. På läktaren i Barcelona sitter nu pappa Jim och ser sin sons dröm gå i kras ännu en gång. Att följa sonens förtvivlade linkande på håll blir för mycket för Jim som sliter sig genom säkerhetsanordningarna och rusar ut på banan. Stödd av sin far tar sig Derek Redmond hela varvet runt, och tillsammans korsar de mållinjen till publikens stående ovationer.”
Till sist, en löjligt nördig spaning: Jag är givetvis orimligt glad över Sveriges Handbollsmedalj, men kan inte undvika att sörja följande: När vi tog den sista silvermedaljen bröt vi en medaljskörd som formade följande, nördiga siffror: