Inför årets Melodifestival har ett nytt fenomen etablerats på tidningsredaktioner över landet: Kändiscitat genom tweets. Istället för att sms:a eller ringa runt till kändisar över hela landet för att få dem att rasa/tycka/hylla bidragen samlas alla kommentarer i prydliga topplistor, där man till och med kan se vilka som älskats mest av läsarna under kvällen.
På Ajour har vi i år gjort just de topplistorna direkt efter varje program och Jonas Gardells twittrande har ofta toppat. Tidningar har paketerat om 140-teckens skämten som hån och kunnat göra vinklar och rubriker på dem. Inte minst efter Björn Ranelids framträdande, där Jonas Gardell skrev att han ”slutade vara homosexuell” och önskade en ”pytteliten lobotomering” på Ranelid. Ranelid har å sin sida gråtit och rasat över ”påhoppen” från Gardell.
I dag har således Jonas Gardell svarat på den här sortens journalistik – i Expressen. Där skriver han bland annat det är hans ”Jag har inte bara en rättighet utan närmast till och med en skyldighet att skämta om honom.”
Vad vi upplever i dag är lite av de humorlösas hämnd, ledd av Aftonbladet och Expressen. Varje liten rad jag och andra komiker i dag publicerar verkar granskas av anställda på tidningarna som med lupp söker formuleringar som kan misstolkas, uppförstoras, ryckas ur sitt sammanhang och rubriceras som ett ”hån”, ett ”angrepp” eller en ”hat-attack”. (Expressen)
Men är det så enkelt att det är kvällstidningarnas problem? Att Gardell har en skyldighet.
Jag överlämnar den argumentationen till Johan Lindqvist som nyligen formulerade det synnerligen träffsäkert i en Facebookstatus. Jag återpublicerar den, med tillstånd, här i sin helhet:
Jonas Gardell twitterskämtade om Björn Ranelid. Kvällstidningarna (och Ranelid själv) plockade upp skämtet och blåste upp det till ”ett hån”. Gardell är rättmätigt upprörd över detta och skriver i Expressen att vi riskerar att bygga ett samhälle där ingen vågar skämta.
Jag håller med honom.
Helt och hållet.
Utom på en punkt.
I egenskap av humorist menar Gardell att han ”inte bara har en rättighet utan närmast till och med en skyldighet att skämta om honom (Ranelid alltså)”.
Där vill jag ända göra en halvhalt (dressyrterm, men ni fattar).
Det är 2012.
Halva svenska folket har skämtat om Ranelid i fem år nu.
Jag skulle vilja påstå att det är humoristens skyldighet att peka ut löjeväckande fenomen som vi andra ännu inte har upptäckt och skämta om dem.
Att stå och flabba tillsammans med resten av oss åt en redan etablerad driftkucku är ICKE humoristens skyldighet. Absolut en rättighet. Men icke någon skyldighet och heller inget att vara stolt över.