I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida  gillas av 23 493 personer. Varför är det så? En nypublicerad studie om Sverigedemokrater på Facebook försöker besvara frågan.Den oberoende brittiska tankesmedjan Demos har i projektet The New Face of Digital Populism studerat Facebook-anhängare till nationalistiska, populistiska partier i tolv europeiska länder. I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas hemsida fått svara på antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.
Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.
Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.
Sverigedemokraternas väljare är yngre än den genomsnittlige väljaren. I takt med samhällets digitalisering sänks tröskeln för politiskt deltagande och politisk mobilisering på nätet. Därför finns det skäl att tro att traditionella faktorer som talar mot ett högt politiskt deltagande – utbildning och politiskt intresse – på sikt får mindre betydelse för politisk mobilisering på nätet. Sverigedemokraterna förmår ju inte heller samla till fysiska massdemonstrationer som på något sätt motsvarar deras närvaro och synlighet på nätet. Överhuvudtaget tycks vi gå mot en utveckling där den virtuella mobiliseringen ökar i betydelse, medan den fysiska mobiliseringen mer blir en symbol eller ett uttryck för det som händer virtuellt.
Sverigedemokraternas framgång i valet 2010 förklaras främst av att partiet mycket skickligt lyckades mobilisera den relativt lilla väljargrupp som tycker att invandringsfrågorna är så viktiga att partiernas ställningstagande i dessa frågor påverkar deras val av parti. I dag finns inte mycket som tyder på att den väljargruppen håller på att växa. I stället försöker Sverigedemokraterna nu bredda sin politiska repertoar, kanske främst till kriminalpolitiken. Partiets nya beskrivning av sig själv som ett socialkonservativt parti är också ett försök att vinna nya väljare utanför den grupp som egentligen endast bryr sig om invandringsfrågan. Risken för partiet är att man riskerar att tappa sina kärnväljare om repertoaren blir för bred och om invandringspolitiken tonas ned.

Ämnen: Demos, facebook, Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson, Politisk mobilisering, sverigedemokraterna