Från tittarstorm till twitterstorm

Vad skiljer en tittarstorm från en twitterstorm? Så löd den fråga som diskuterades i ett inslag i söndagens avsnitt av Agenda, där bland annat undertecknad, Cecilia Garme och Viktor Barth-Kron medverkade. Ja, vilka är skillnaderna egentligen och har twitterstormar någon betydelse? Uttrycket tittarstorm myntades under TV-tittandets guldålder. Det var tittarna ”ute i stugorna” som stormade genom att ringa  TV:s telefonväxel och i bistra ordalag uttala kritiska synpunkter på något program. Tittarstormen uppfattades som ett uttryck för folkets vrede mot ”dom där uppe” som ansvarade för TV-programmens innehåll.

På twitter är journalister, opinionsbildare och politiskt aktiva personer överrepresenterade och drivande i ”stormandet” på ett helt annat sätt än vad de är bland TV-tittarna. En twitterstorm är kanske därför mindre folklig och mer elitgenererad än vad en tittarstorm är.

Nu vet vi ju inte som mycket om vilka det var som egentligen tittarstormade. I Agenda-inslaget finns ett härligt klipp där en person som ringer till TV:s växel för att klaga avslutar samtalet med att synliggöra sin sociala position: ”Jag bor på Sturegatan, så det är lite mening med vad jag säger”. Nisse i Hökarängen lyste med sin frånvaro.

En ytterligare skillnad är att en tittarstorm genomfördes utan samspel mellan dem som klagade. Visst kunde man uppmana sina vänner eller sina grannar att ringa och klaga, men twitter och andra sociala medier möjliggör interaktion på en helt annat nivå. Kritiken kan därför utvecklas under den tid en twitterstorm pågår, medan en tittarstorm sällan kunde växa ur sin ursprungliga form. På twitter kan de stormande få direkt svar av den eller de som stormen riktas mot – i en tittarstorm fick den eller de som kritiserades svara genom andra medier. En twitterstorm är mer dynamisk än en tittarstorm.

Visst har twitterstormar betydelse, på samma sätt som politisk opinionsbildning har betydelse. En särskild betydelse ser vi i det så kallade spinnet, det vill säga den kamp om tolkningsföreträdet som alltid bryter ut när olika politiska förslag presenteras eller efter till exempel partiledardebatter. I denna kamp är det inte ”megafonerna” som är inflytelserika. Ju mer förutsägbar en reaktion är, desto mindre intressant blir den. Ett färskt exempel på det är moderaternas nye partisekreterare Kent Persson, som under partiledardebatten i Agenda för några veckor sedan glatt hyllade sin chef och partiledare Fredrik Reinfeldt, samtidigt som han sågade Stefan Löfven. Kent Persson hade innan han blev partisekreterareprofilerat sig på twitter som en självständigt tänkande moderat, nu framstod han i stället som en politruk. Kent Persson insåg sitt misstag och gjorde en halvhjärtad pudel på sin blogg, men hans trovärdighet hade redan hunnit naggas i kanten.

Jag rekommenderar för vidare läsning Cecilia Garmes text ”Twitter – en termometer på samhällstemperaturen” ur Statsvetenskaplig Tidskrift nr 4 2011.

Statsvetare har en viktig och roll i bedömningen av den politiska processen, både på och utanför twitter. Jag passar därför på att också rekommendera seminariet ”Statsvetare – den fjärde statsmakten?” i Almedalen (fredag 6/7 kl 13.15), med undertecknad, Cecilia Garme, statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam samt Agendas Camilla Kvartoft och Aftonbladets Lena Mellin.