I skuggan av Whitney Houstons alltför tidiga bortgång kan vi, när mörkret skingrat sig, konstatera att musikvärlden under förra veckan också fick ta del av ett antal fina alster.
Boy Friends graciösa och lummiga drömpop höll vad singlarna lovat.
Cloud Nothings gick från soloprojekt till band – från hemmainspelningar till Steve Albini. Skränigare, större, vildare och bättre.
Lindstrøms blott andra album var kraftfullt, ombytligt, atmosfäriskt och alldeles underbart.
Goldfrapp sammanfattade en tolvårig karriär. Tack och hej?
The-Drums psykedeliska och trollska dubstep/r&b var tungt beroendeframkallande.
Air plockade ned månen.
Peter Broderick sjöng om en URL: ”h-t-t-p-colon-slash-slash…”.
Fucked Up hedrade det kinesiska nyåret med en episk, över 15 minuter lång, rocksmocka.
Mark Lanegan Band levererade stabil bluesrock men var som bäst när de vek av och gjorde ”Sad Disco” istället.
Återigen bevisade A Place To Bury Strangers att de, utan konkurrens, axlar The Jesus & Mary Chain-manteln bäst.
Sharon Van Ettens episka minimalism var nätt och jämnt fulländad.
De udda rösterna i Royal Baths alternerade, kontrasterade och flätade samman reverberande rockriff och efterhängsna psykedeliska melodier.
Madonna hängde alldeles för lite med M.I.A. och Nicki Minaj.
Museum Mouth full av kul, ösig, punkig rock.
Vår Samling blev betydligt mer värdefull när Dan Lissvik förädlade den.
Labyrinth Ear lät oemotståndlig, melankolisk, dansmusik pulsera fram och tillbaka genom våra kroppar och sinnen.
Shindu flippade ur och underhöll därefter.
Krazy Baldhead var både svårforcerad och lättsinnig. Och snygg.
Norska The Megaphonic Thrift spelade nittiotalsinfluerad indierock medan svenska Tennis Bafra uppstod därur.
Topless förflyttade oss till ett soligt åttiotal. Tur att vi kunde lämna efter ett tag.
Conner Youngbloods både behagliga och plågsamt utdragna röst kompletterades av akustisk gitarr, ukulele och… dubstep.
Bob Dylans låtar tolkades en masse – till förmån för Amnesty.
Cryptex glitchade.
Most Valuable Players återkom med en förtjusande låt. Dynamisk och händelserik – och, som vanligt, väldigt svengelsk.
Lars Eriksson var förmodligen den mest felplacerade Idol-deltagaren någonsin.
Mux Mools något tjatiga instrumentala hiphop gungade och svängde i lager på lager av effektfulla beats och melodiösa syntslingor.
I’m From Barcelona blev rymdbaleariska(?) – med hjälp av Red Idiot och Adventure Kid.
Big Sir dominerade med högtonig, tung bas och mångfacetterad sång.
Danger Mouse? Ja. Cee-Loo Green? Nästan. Electric Guest.
Rex the Dog & Kris Menace – “POW!”.
Those Darlins surfade in i och skramlade loss i våra garage.
Hemlighetsfulla duon Rhyes smäktande vackra poplåtar överrumplade och övertygade.
Merparten av ovan nämnda band och artister återfinns i mina spellistor för årets, enligt mig, bästa låtar respektive remixer. Du hittar dem annars garanterat i februarilistan. Fler tips hittar du också på Spotifierad.se.
Illustration: Gustaf Öhrnell.