Obetydligt skillnad mellan annons och artikel

Emma Marie Andersson • Publicerad 17/2 2012

6 kommentarer

Vi hade en notis tidigare idag, om Minimedias tonläge när de säljer annonsutrymmen till Aftonbladet. Under notisen passade Erik Rudvall på att i kommentarsfältet länka till den här artikeln, signerad Minimedia. Den uppmärksamme noterar att det ingenstans står att det handlar om en annons och Aftonbladet själva bekräftar att det är en redaktionell artikel skriven av Minimedia.
— Det händer att Sportredaktionen outsourcar sidor till Minimedia, för de hinner helt enkelt inte med att fylla sidorna, säger Fredrik Lindén.
Som läsare är det i stort sett omöjligt att se skillnaden mellan redaktionellt material, och så kallade advertorials — redaktionella säljtexter. Om vi för punkt för punkt går igenom det advertorial-erbjudande Minimedia ger sina kunder blir det tydligt hur svårt det är att hålla isär.

Minimedias advertorial lovar:
– Ni annonserar med bild, rubrik och ingress på Aftonbladet Mobil – Nöjesbladet Därifrån länkar vi läsarna direkt till en spännande artikel som våra journalister skriver efter era önskemål och behov.

Aftonbladets redaktionella puff:

Minimedias advertorial lovar:
– I artikeln länkar vi tydligt dessa läsare vidare till er hemsida på flertalet ställen i artikeln.
– Vi kan göra klickbara telefonnummer så att läsarna kan ringa och ställa frågor och boka biljetter direkt från artikeln.
– Vi står för all produktion och journalistik. Det enda som behövs från er är en kortare telefonintervju.
– Minimal arbetsinsats


Aftonbladets redaktionella text:
I artikeln beskrivs nakenfotografen som ”Sveriges kändaste” och en ”mycket respekterad fotograf”. Förutom att det varumärke som han lanserar, Mooregames omnämns tre gånger i artikeln, nämns också hans egna klädmärke ”Sexy by sweden” som ett märke som har ”blivit mycket populärt”.
Bingo Rimér får i artikeln sedan berätta om alla framtida satsningar och marknadskampanjer han planerar för Mooregames. Artikeln låg dessutom länkad från Aftonbladets förstasida.

Minimedias advertorial lovar:
Förslag på hur man skulle kunna skriva artiklar om er:
– Det som fungerar väldigt bra är att man gör ett kundcase där vi intervjuar ett eller flera företag/personer som varit hos er. På detta sätt får man en neutral röst som berättar om er. (= mer trovärdigt och intressant för läsarna)

Aftonbladets redaktionella text: I artikeln citeras Rimér ur tidningen Poker Magazine.

När Ajour når Bingo Rimér för en kommentar stod han mitt i en plåtning och hade inte tid att besvara några frågor, men bekräftade att han vänt sig till Minimedia i syfte att göra advertorials. Om det är den här artikeln som blev resultatet bad han att få återkomma om.
Men tillvägagångssättet som beskrivs i säljbrevet går knappt att särskilja från det i så fall redaktionella innehållet. Frågan är om Aftonbladet känner fortsatt förtroende för Minimedias bidrag till redaktionen. Kan de lita på att det redaktionella materialet inte är köpta annonsplatser?
— Vi litar på Minimedia, säger Fredrik Lindén, men vi upplever att deras säljbrev var mycket illa formulerat. Det ska inte gå till på det viset.

Ämnen: , , ,

Lämna ett svar till Carina Svendsen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

6 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Carina Svendsen says:
    17 februari 2012 kl. 22:10

    Men snälla nån, det här är ju precis vad Ajour gör, skillnaden är att Aftonbladet har en plattform där man kan ta betalt för det, medan ni försöker _skapa_ en plattform där ni kan ta betalt för det.
    Ni kommer snart mötas eftersom dom raserar det dom har, och ni inte kommer lyckas med det.
    Är det inte mer intressant än att Bingo måste ringa och berätta det själv, så finns det liksom inget kommersiellt intresse.
    Det är ju såhär en tidningsbransch i förfall ser ut, där dom/ni kortsiktigt kan tjäna pengar på att göra ett dåligt jobb (samma sak ser vi i många branscher, där det faktiskt lönar sig, kortsiktigt, att balansera på gränsen, snarare än att leverera maximalt)
    Förut var det ni som tog reda på saker att skriva om, men så blev det jobbigt, och ni slutade med det.
    Alla dom där dåliga sakerna, korruption och missförhållanden t.ex var det väl ingen som blev ledsen att ni inte skrev om, men efter ett tag började Bindefeldt och andra ringa och läcka saker, vilket såklart gjorde ert jobb både lätt och glassigt.
    Efter ett tag så insåg ni att dom som ringde gjorde det i egenintresse, och tjänade pengar på det, och ni ville såklart ha del av den kakan.
    Där är vi nu, ni känner någonstans instinktivt att det är fel, samtidigt så har det gått så långt att det här _är_ journalistik idag, utan detta finns det ingenting, ni vet ju inte ens vad ni ska göra om ingen ringer.
    Men det är väl ingen skillnad på att Bingo ringer till Aftonbladet än att Bambuser ringer till er när dom vill säga något (bara för att ta _ett_ aktuellt exempel)
    Så jag tolkar det som avundsjuka från er sida.

    Svara
    • Emma says:
      17 februari 2012 kl. 22:28

      Jag förstår vad du menar, tror jag. Tanken, nånstans, att kunna tjäna pengar på att skriva måste vara, tror du, att nånstans koppla det skrivna med det säljande? Att göra advertorials, helt enkelt?
      Nu är jag så ny här på Ajour att jag inte är riktigt uppdaterad i hur det har diskuterats när det handlar om hur eller om Ajour ska satsa på att skapa nån slags inkomst (såvitt jag vet finns inget utmejslat spår).
      Personligen är jag övertygad om att innehåll måste hålla hög klass (där förtroendekapitalet inte är obetydande) för att kunna skapa något hållbart i längden. Men jag tror inte att det bara kan ske på ett enda sätt.
      Jag är inte säker på att det är själva skrivandet/rapporterandet som måste vara grunden för inkomster i såna här sammanhang, kanske kan det till och med handla om att (som i exempelvis Cory Doctorows fall) skrivandet sker gratis, och inkomster kommer ur bokförsäljningar och föredragshållande.
      Min poäng är, att Aftonbladet provar på sitt sätt och med sina förutsättningar, vi andra i världen, provar andra saker. Det *måste* inte vara en specifik modell som alltid funkar för alla, det här mediet är mycket mer flexibelt än så.
      Tycker det är en intresssant poäng du tar upp, och inte alls orelevant, men integriteten är ganska stark här på Ajour, såvitt jag vet. Och jag lovar, jag är inte ett dugg avundsjuk på Aftonbladet! 😉

      Svara
      • Carina Svendsen says:
        18 februari 2012 kl. 15:09

        Schysst, någon som inte vänder taggarna utåt vid första tecken på kritik, det kanske finns hopp för Ajour ändå.
        Jag vill påstå att du vill att integriteten ska vara hög hos Ajour, och det är något annat, jag säger inte att den är lägre än någon annanstans, men hela min poäng någonstans är att, som jag nog skrev häromdagen, att alla idéer som inte är ens egna, är ju någon annans (vilket såklart har 2 problem, varav 1 är att man då faktiskt är direkt överflödig)
        Idag är 90% av det som skrivs ”redaktionellt” egentligen reklam/pressreleaser, och självklara frågor när någon vill att man ska skriva något borde vara varför, varför nu, vem står bakom, osv…om man nu vill hävda någon slags journalistik.
        Branschtidningar har ju funnits i alla år, idag är morgon/kvällstidningar branschtidningar för politiker/näringsliv, kanske har dom alltid varit det, jag vet inte.
        Om ingen är villig att betala för det ”du” gör här, hur menar du då att föredrag och böcker ska generera en inkomst?
        Nästan allt som skrivs idag handlar om att bekräfta den som skriver ”Jag ser det här, därför är jag”, och när Bambuser, Ryanair, eller vem det nu är, direkt eller indirekt, kontaktar mig för att jag ska skriva något, så får jag den bekräftelsen ”Åh, vill dom att jag…”, det kritiska tänkandet och granskningen försvinner. Det är mediabubblan idag, och ni är helt enkelt inte speciellt relevanta för 8.900.000 personer.
        Det är därför man kan reagera ganska starkt när samtliga tidningar för ett tag sen gick ut och sa ”Journalistiken/journalister är viktiga”, om det faktisk var så skulle det inte behöva sägas.
        Ryanair är ju mästare på detta, dom kör en kampanj som dom vet kommer anmälas, dom står säkert bakom en del av anmälningarna själva, och istället för att betala för annonsutrymmet, så får dom betala halva den summan i Marknadsföringsdomstolen.
        Resultatet är att dom får exponering där dom ALDRIG skulle synas annars, som t.ex. TextTV.
        Ni verkar inte ens se själva när ni spinner samma sak vidare.
        Blondinbella-bilderna för ett tag sen är ett bra exempel, det blir ju inte mer relevant för…någon, vare sig dom som står utanför, eller dom som är innanför, för att man spinner det 4 varv.
        Apple är ju ett annat exempel på några som är duktiga på detta. Det var ju rena annonsintäkter för tidningarna tidigare, nu har dom/ni faktiskt blivit rena AD/Copy för Apple, som ju konkurrerar med er.
        Ni är så hyptoniserade av dom, att ni inte ser att det är dom som slår undan fötterna för er. Samma sak gäller med facebook. Det är säkert inget fel på Emanuel, så jag vill inte vara för hård mot honom, men jag såg honom på TV4 när han var där och pratade om facebook.
        Tänk dig att han var där för 7 år sedan och pratade om den nya grejen SMS, för 5 år sedan och pratat om det nya svarta, hemsidor, som alla skulle ha, eller för 10 år sedan och pratade om hur coolt det nya Windows XP var.
        Reklam har dom senaste åren snarare varit ”social engineering”, ni har tryckt ut ett budskap, skoningslöst, men som alla industrier, när produkten är klar behövs inte tillverkaren längre. Idag är det ett självgående maskineri.
        Hade tidningarna konkurrensutsatts för 10-15 år sedan, så hade vi ju aldrig hamnat här, dom har alltid haft det ganska enkelt, dom har fått presstöd, och levt på annonspengar. Men i det här har ni helt glömt bort kunden/läsaren.
        Är 100.000 Tweets ett tecken på allmänintresse, eller ett tecken på en introvert, navelskådande mediabransch? Tidningar har ju alltid hävdat ”allmänintresse”, det är väl det som sätts på prov nu.
        Visst, att ni skriver om Ryanair säljer nästa annons till Ryanair och Norwegian, men säljer det tidningar? (det är er produkt) och om det inte säljer några tidningar, säljer det några flygbiljetter? Och när Ryanair är ensamma kvar, behöver dom er då? Och hur stor är sannolikheten att ni biter (granskar) den hand som föder er?
        Och sen innebär den starka koncentrationen idag, att Bonnier, Schibstedt, Stampen och Nyheter24, bara cirkulerar pengar, man betalar i princip (reklampengar) till sig själva, vilket såklart inte fungerar, speciellt länge. Om ICA slutade annonsera idag, skulle det påverka deras försäljning? Knappast. Skulle det påverka Er? Så vem är beroende av vem?
        Ursäkta utläggningen, tack för ordet.

        Svara
        • Emma says:
          18 februari 2012 kl. 15:51

          Inget att be om ursäkt för – det här ämnet är inte litet precis, så här kommer min utläggning! 😉 Jag kommer dessutom gå lite (okej, rejält) offtopic på några av sakerna du tog upp, eftersom det ÄR en skitintressant diskussion, som föder än fler tankar.
          Först och främst som svar på din fråga; det handlar inte om att inte få betalt för något man gör alls, utan att man kanske inte alltid kan ta betalt för *allt* man producerar. Lite som provsmakning i livsmedelaffärer funkar. Jag själv har inte kommit på nåt bra som jag kan ”sälja” vad gäller det jag producerar i textväg online, så har ett vanligt dagjobb. Det är väl också en lösning, iofs, att göra det jag tycker är kul (och kanske varför just JAG inte är så motiverad att hitta det). Nu råkar mitt jobb vara jäkligt kul och utvecklande också, så det är inte som att det ena betalar för det andra, lyxigt nog. Baksidan är att disken får stå rätt länge… 😛
          Sen när det handlar om uppmärksamhet (som jag läser ditt exempel om Ryan Air som) – om det så gäller varumärken eller människor (ibland sägs det ju till och med vara samma sak) så har jag ofta återkommit till den problematiken tidigare (dock ej här på Ajour, men det kommer säkert). Att uppmärksamhet är hårdvaluta. En del utvecklar lite lagom Darth Vader-status, till och med, för att det är en säker metod att få uppmärksamhet, och uppmärksamhet är nåt som kan omvandlas till inkomster är tanken. Jag upplever det som smått problematiskt att vi som samhälle, där ingen av oss är ett undantag precis, belönar skit med uppmärksamhet och kvalitativt material försvinner i bruset. Vi nickar ”approved” och låter det passera och ironiskt nog därmed låter det försvinna. Det är nåt som vi alla, lite till mans behöver vara medvetna om, tänker jag ofta.
          Själv är jag Facebookvägrare, men om jag hade varit stenhård principiellt, hade jag egentligen inte funnits på Twitter — eller som nu senast, som jag fick kritik av en av mina läsare på min blogg om, hänga på Google+. (Om du är intresserad kan du läsa det här: http://opassande.se/index.php/2012/02/13/varfor-jag-gillar-google/ ) Problematiken går ganska djupt när det gäller detta, alldeles för komplex för att ta upp här i ett kommentarsfält, men i korthet handlar det för mig om att zonen mellan att ingå i nåt slags socialt nätverk eller bygga timrad stuga i skogen utan el är ganska omfattande.
          Men när det handlar om ”ambassadörskapet” som de sociala medie-plattformarna medför kan jag ofta känna att det företagsmässiga ofta får mycket mer företräde i diskussionerna än det sociala. Det kanske är för att det heter ”media”, jag vet inte, men jag upplever att det är ganska stor obalans mellan varven för vad som fokuseras på är ”viktigt”. Vi har t.ex. alltid rekommenderat produkter vi varit nöjda med i sociala sammanhang till varandra, idag kan vi – hårdraget – inte veta om en rekommendation är en köpt reklamplats. Ungefär. Vanliga sociala interaktioner har blivit smittade av den övergripande känslan av kommersialitet. T.ex. har vi den här diskussionen här, trots att jag verkligen skriver för att det är roligt och som sagt, inte letar betalvägar för det.
          Men visst är jag beroende, helt klart, även om det inte handlar om storföretag. Jag skulle kanske kunna larva mig och säga att det inte betyder så mycket om jag inte blir läst – det var sant när jag började skriva online, men inte nu längre. Jag vill fasiken bli läst. Jag vill det tusen gånger mer än tjäna pengar, ironiskt nog. Men inte till vilket pris som helst. Allt snurrar liksom tillbaka i en loop och jag blir smått existentiell av dina frågeställningar! Som sagt, lite OT och lång utläggning (och ego, ber om ursäkt för det), men jäkligt intressant att fundera över.
          Kanske slutar det med att folk gör reklam för Ica för att det är kul, och tar anställning som smakbitsutprovare i butikerna för att få ihop till hyran! 😉

          Svara
          • Christian says:
            20 februari 2012 kl. 12:03

            Det finns en jätteskillnad mellan pressrelease-initerad journalistik och köpt annonsplats. Den pressrelease-initierade journalistiken passerar en redaktör som väljer ut den utifrån journalistiska kriterier.
            Man kan såklart ha synpunkter på om redaktörn gör sitt jobb bra eller dåligt, och gnälla på inkompetenta journalister, men det ändrar inte på det faktum att det finns en tydlig skillnad.
            Och därför är det också viktigt att mottagaren, läsaren, ska kunna avgöra vilket som är vilket. Avsändaren ska helt enkelt vara tydlig så att läsaren själv kan göra en bedömning av trovärdigheten.
            Är avsändaren en ansvarig utgivare/redaktör eller en annonsbyrå?
            Det är just därför konsumentlagen är så tydlig när det gäller annonser:
            ”Det ska tydligt framgå att det handlar om reklam och vem som svarar för reklamen.”
            http://www.konsumentverket.se/Lag-ratt/Lagar/Om-marknadsforingslagen/
            Jmfr:
            http://jjk2012.jardenberg.se/post/17327748715/10-seo-are-jag-skulle-jobba-med-varje-dag-i-veckan-min
            Den köpta annonsplatsen

  2. Markus L says:
    18 februari 2012 kl. 19:09

    Klart att Aftonbladet litar på MiniMedia. Bägge bolagen tjänar mycket pengar på detta.
    Men vi som läsare behöver inte lita på Aftonbladet. Det blir mer och mer uppenbart att just Aftonbladet kommer ut ur det svenska mediebruset som en köpt annonspelare. Vem stod bakom ”artikeln” om de påstådda israeliska organstölderna? Var det också köpt, t ex av Hamas eller nåt? Det kan vi aldrig veta.
    Aftonbladet har med inblandningen med MiniMedia så förstört sitt varumärke att NEWS OF THE WORLD hade mer trovärdighet.
    Verkligen dags att tänka över om Aftonbladet är ett ”nyhets”-varumärke. Idag är det inte det. Tidningen bör stängas.

    Svara