Twitter och politisk opinionsbildning

Vilken betydelse har Twitter i den politiska opinionsbildningen? Är Twitter bara ett elitprojekt, en lekstuga för ett introvert politiskt-medialt ankdammsetablissemang? Eller är Twitter ett allt viktigare verktyg i den politiska opinionsbildningen i ett individualiserat, digitaliserat samhälle? Den frågan var jag med och diskuterade på ISA:s (International Studies Association) stora konferens som inleddes i San Diego i dag.Debatten om Twitters politiska betydelse inleddes av statsvetarprofessorn George Boynton, University of Iowa. George Boynton är född 1935 och ett levande bevis på att man inte behöver vara purung för att hålla sig på framkant i teknikutvecklingen. Boynton har själv skapat stora Twitter-databanker och lagt ut en mängd studier kring dess innehåll (se till exempel sidorna There’s a #hashtag for that samt G.R. Boynton’s New Media and Politics. Där finns också en manual för programmet Archivist som kan användas för att ladda ned Twitterflöden baserade på användarnamn, datum, tid och innehållet i meddelandet. Sedan går det enkelt att söka och sortera i dessa meddelanden.
George Boyntons inledning gav upphov till flera intressanta diskussioner. Hur skall vi till exempel förstå det faktum att trots att det finns mer än fyra gånger fler Facebook-konton än Tvitter-konton (875 miljoner mot 200 miljoner) förekommer sökordet Iran nästan 30 gånger så ofta på Twitter som på Facebook? George Boyntons databanker är rena Klondyke för den nyfikne eller för en forskare.
En annan intressant iakttagelse var att arabiska är det snabbast växande språket på Twitter just nu. En tolkning är att de arabiska aktivisterna inte längre vänder sig till omvärlden genom att twittra på engelska, utan i stället talar alltmer med varandra och till den egna befolkningen.
Min egen uppfattning om Twitters betydelse för den politiska opinionsbildningen i den svenska miljön är ungefär följande. En politisk-medial elit är kraftigt överrepresenterad på Twitter. Mikrobloggens kraft ligger inte i att de enskilda tweetarna utövar någon direkt påverkan på användarnas åsikter (även om de förstås kan förstärka åsikter som redan finns där). I enskilda sakfrågor kan Twitter genom crowdsourcing främja politisk mobilisering (till exempel för att förhindra utvisning av flyktingar.
Men Twitters kraft tror jag särskilt kommer till uttryck i kampen om ”spinnet”, det vill säga hur enskilda politiska utspel eller politiska framträdanden skall uppfattas och värderas. Varje journalist med självaktning finns på Twitter, och jag anar att ingen annan yrkesgrupp är så överrepresenterad på Twitter som just journalister. Dessa journalister följer Twitterflödet, ett flöde som i sig är en temperaturmätning på hur enskilda politiska utspel eller framträdanden tas emot. Temperaturmätaren är delvis spontan (twittraren ger uttryck för sin spontana och oreflekterade uppfattning), delvis skapad (twittraren har ett medvetet syfte med sin tweet – i enkel mening genom att till exempel höja och berömma sin egen partiledare, i en mer sofistikerad mening genom att yfta fram en särskild vinkel eller perspektiv). Journalistens rapportering är förstås en del av spinnet, men spinnet finns före rapporteringen.
År 2011 skickades nära 100 miljarder tweetar, varav det överväldigande flertalet var offentliga. Här finns grunden för en enorm forskningsinsats om sociala medier och politisk opinionsbildning, givet att materialet gick att lagra och man visste vilka frågor som var relevanta att söka svar på.

Lämna ett svar till Facebook eller Twitter? Sociala medier och politisk mobilisering … | Seo/Sökmotoroptimering/Sökmarknadsföring/Sociala medier Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

10 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Carina Svendsen says:

    Hur viktig är den politiska opinionsbildningen borde väl vara en bättre öppningsfråga?
    Om vi slår fast att den politiska opinionsbildningen i sig är relevant enbart för ett absolut fåtal, och kanske direkt skadlig för övriga, så blir följdfrågorna, så som Ulf Bjereld ställer dom, irrelevanta.
    Ska politiker (eller någon) skapa en åsikt (bilda opinion) eller lyssna på åsikter? Felet med politiker idag är väl att man i likhet med Ulf Bjereld tror att man ska skapa åsikter.
    För det är ju det som är det grundläggande problemet med det politiska systemet. Att genomföra förändringar som fungerar för alla, att lyssna på opinionen, det är idag gjort i en handvändning (en mandatperiod) men att förändra människors åsikter, att upprätthålla orättvisor och få människor att acceptera dom, DET tar tid.
    Och här måste man ju beundra Carl Bildt, för han twittrar, och säger egentligen inte ett skit, och ni blir helt till er i byxorna, och medan ni sitter där och och låtsas att Carl Bildt har skrivit till just er, så skulle Carl Bildt i princip kunna invadera Sudan.
    För det är det som är så fantastiskt med ”sociala medier”, det är därför det har blivit så stort, för man kan läsa något på facebook eller Twitter, som överhuvudtaget inte är skrivet till en själv, och lura sig själv, och låtsas att det är just det, skrivet till just mig.
    Om man sen helt frankt utropar Twitter till det främsta politiska maktverktyget, så har man ju lagt ribban på ungefär 100.000 (i Sverige) och den som har som mål att nå 100.000 personer i ett land med 9miljoner invånare borde skämmas.
    Men jag gissar att det här är ett led i Ulf Bjereld och GU’s drive att söka forskningsanslag.
    Och jag måste säga att jag är imponerad hur lågt man har sjunkit, för det Ulf Bjereld avslutar med är ju ”om man bara vet vad man ska/vill söka efter, så kommer man hitta det i twitterflödet” och det är nog helt rätt, man brukar hitta vad man letar efter, frågan är om det är det som är forskning.
    För det är ju det man får när man väljer ut ett ord, i det här fallet Iran, man hittar vad man letar efter. Frågan är om Iran är den mest relevanta frågan, eller om det är en del i Ulf Bjerelds opinionsbildning att få oss att tycka det, och blunda för avreglerade apotek, vapenaffärer med Saudiarabien, oljeaffärer med Sudan och vad det nu kan vara, eller bara ett utfall av Ulfs navelskådning.
    Så om Twitter är det mest relevanta verktygen i Ulf Bjerelds jobb som opinionsbildare är helt enkelt inte speciellt relevant, för andra än andra opinionsbildare.
    Jag tror inte Ulf Bjereld så intresserad av vilket som är det främsta verktyget på närmaste byggarbetsplats, men så använder inte dom sina verktyg för att försöka styra och förändra människor heller.
    Opinionsbildare är ju viktiga för att dom säger att dom är det.
    Jag vet inte om det kommer som en överraskning för Ulf, men man behöver inga verktyg för att lyssna på människor.
    Om du hade försökt det, att lyssna, så hade du insett att det är lika omöjligt att prata till mer än en människa samtidigt, som att lyssna till mer än en.
    Du kan, rent tekniskt, men det omöjliggör en dialog, för dom du pratar till kan aldrig säga något tillbaka. Och i samma sekund du börjar propagera, så ska såklart alla andra med göra det, det är vad du lär dom, så 100.000 människor pratar, men ingen lyssnar.
    Sen undrar jag lite om det är verktyget som gör en till ”aktivist”.
    För i Sverige (och t.ex. USA) kan jag inte se att Twitter är något ”aktivistverktyg”, utan snarare ett propagandaverktyg som används av alla dom som alltid har propagerat (alltså, man pratar, men lyssnar inte) så jag förstår inte riktigt varför Twitter när det används i arabvärlden automatiskt skulle vara något annat.
    Nivån på Twitter är ju extremt låg (vilket delvis ligger i begränsningen med 140 tecken) men dom främsta twittrarna använder det för samma propaganda som man för ut i Metro, GP, DN osv.
    Och om alla använder det för att prata, och ingen lyssnar, hur relevant är det då?
    Saken är ju att för människor som dig är det här en lek, ett yrke som vilket som helst, du pratar om ”det politiska spinnet” t.ex.
    Problemet är bara att för dom 8.900.000 som inte finns på Twitter, varav 400.000 arbetslösa, 250.000 är barn som lever i fattigdom, så är det på allvar.
    När politiker och opinionsbildare har så mycket tid över att man har tid att bekymra sig för vad som ”spinns”, så har ni tappat kontakten med verkligheten.
    Jag förstår att du tycker det är intressant, och jag kan delvis hålla med. Skillnaden är att jag vill inte ha betalt för det intresset, tvärtom tycker jag det är ett sjukdomstecken.
    Du hittar ju inga svar hos dom 100.000 som twittrar annat än vad som är relevant för dom 100.000, så frågan är då om övriga 8.900.000 ska vara med och finansiera den forskningen?

    • DKRI says:

      Utifrån ditt resonemang ovan, att man inte ska forska på samhällsfenomen som inte omfattar en absolut majoritet av befolkningen, så skulle man också kunna ställa sig frågan varför 8 600 000 medborgare ska finansiera forskning kring den arbetslöshet som bara drabbar 400 000? Svaret är givetvis att många samhällsfenomen har större bäring än bara på de som är direkt påverkade. Twitter av idag är ett kotteri där media och politiker relativt ostärt kan fraternisera, att vi forskar på hur detta påverkar samhällsutvecklingen känns inte bara självklart utan direkt nödvändigt.

      • Carina Svendsen says:

        Varför är det självklart? Vad ska det visa menar du?
        Att Twitter är ett medium där media och politiker ostört kan fraternisera?
        Påverkar det samhällsutvecklingen mer eller på annat sätt än när dom fraterniserar i tidningar eller på mingelfester?
        Jag säger inte att man inte ska forska på saker som påverkar samhällsutvecklingen, jag säger att Twitter inte gör det, lika lite som SMS gör det, eller MMS, eller 220g papper.
        Sen tycker jag inte vi ska forska på arbetslösheten heller iofs, det finns inget att forska i, det är en fråga, ett ämne, som går att uttömma (lösa) på en dag eller två, och problemen är just när det blir ett egenintresse i forskandet, och det blir det ju för forskare.

        • Lena D says:

          Carina, jag tyckte att du hade intressanta synpunkter (även om jag inte riktigt höll med), tills jag läste din slutkläm om att man kan lösa arbetslösheten på ett par dagar. Plötsligt kändes det du skrivit inte lika seriöst längre … Du kanske dessutom tycker att man ska sluta forska om sjukdomar som inte drabbar en majoritet av befolkningen, börjar jag fundera över. Nä, trist med folk som gnäller. Därför ska jag själv sluta …

          • Carina Svendsen says:

            Okej, och vad är det för kontroversiellt med det menar du? Är det så skrämmande att problemen inte alls är dom vi tror dom är, att det våra politiker gjort dom senaste 10 åren inte alls syftat till att lösa problemen?
            Jag sa ju överhuvudtaget inte hur vi skulle kunna lösa dom, så det kan inte vara så att du inte håller med mig i sak, så jag antar någonstans att det kokar ner till en slags rädsla, att det faktiskt är så enkelt som jag säger, och vi då inte kan motivera och förklara problemen och dom uteblivna lösningarna med att det är så komplicerat.
            Sen handlar det ju om resursfördelningen, det är inte svårare än så. Att vi lägger resurser på att lösa problem som berör 100 personer samtidigt som 100.000 svälter, och vi hade kunnat lösa dom problemen först.
            Faktum är ju, att för att 100 personer ska kunna forska på sjukdomar som berör 100 personer, så måste 100.000 svälta och leva i misär, det är dom som producerar den mat forskarna äter till frukost, producerar dom kläder forskarna har på sig, tillverkar dom iPad’s som forskarna använder.
            Möjligheten att forska har vi enbart eftersom vi har ”slavar” som producerar allt det vi inte längre har en aning om hur det kommer till, vad som ligger bakom, mer än att det står där på hyllan på ICA, hänger på galgarna på H&M.
            Dom producerar det, under miserabla förhållanden, till miserabla löner, för att vi har kommit att värdera det absolut livsnödvändiga till ingenting, vi tar det för givet, så till den grad att vi faktiskt kan slänga hälften av den mat vi köper.
            Den största illusionen i Sverige idag är ju att vi är exportberoende, det är vi för att vi har kunnat bibehålla det här,vi har kunnat ta extremt mycket betalt för medicine och stål (primärt) och inte alls betalat så mycket för det vi får tillbaka.
            Sanningen är ju att vi är totalt importberoende, vi klarar oss inte många dagar själva, och nu när ”3:e världen” börjar komma ikapp så kommer det här bli uppenbart för oss, vi ser det redan.
            Sen är det ju en illusion att vi skulle bli av med alla sjukdomar, vi är en sjukdom, åldrandet är en sjukdom, så eftersom det är en illusion så kanske det finns andra sätt att nå målet, men idag har man ju inte ens ett definierat mål.
            Utrotar du en sjukdom, så kommer en annan, det är naturen, så vi skulle i många fall vara mer betjänta av att göra ingenting, och att forskarna faktiskt producerade mat istället (t.ex.)

          • Doc says:

            Nej, nu måste jag faktiskt lägga mig i den här diskussionen. Carina, jag har följt dina kommentarer till Ajours skribenter under en lång tid, och jag har gått från att tänka ”oj, det var väldigt vad hon skriver” till ”hon har faktiskt mycket bra saker att säga”.
            Men som forskare känner jag att jag vill komma med en liten ifyllnad här, och kommer enbart i detta inlägg fokusera på mina egna erfarenheter och åsikter, och jag kan abslut ha fel, eftersom jag är något partisk i frågan.
            Jag jobbar som forskare på Karolinska. Jag har pluggat 9 år på högskolenivå för att kunna göra det, dvs jag har fått ta del av det fantastiska utbildningssystem som vi har i Sverige under delar av den tiden. Mitt jobb, är VARJE dag (ink jul, nyår, helger, VARJE dag, varje år). Jag tjänar 17000 kr i månaden på mitt jobb, vilket kan anses som en ganska dålig lön utifrån ett utbildningsperspektiv, eller en gansa bra lön ur ett annan perspektiv.
            Och vet ni, jag har ett fantastiskt arbete att gå till och det är inte ett dugg synd om mig för att jag vet, till skillnad från många andra, att mitt arbeta faktiskt räddar livet på folk, varje dag, och jag anser att om man så kan rädda EN människa så ska man göra det, oavsett om det handlar om medicinsk forskning, eller om asylsökande eller människor som lever i svält och misär. Att rädda en människa behöver nödvändigtvis inte handla om att bota cancer, utan att faktiskt få fram en hållbar lösning för att folk ska ha ett jobb att gå till. Och ja, självklart kan man önska att man kunde rädda alla, men den lilla personen är också viktig.
            Istället för att sitta framför en dator och ha åsikter, borde vi alla dra vårt strå till stacken, hur ”litet” det än kan tyckas. Man kan hjälpa på många sätt, stort och litet och det gör faktiskt skillnad. Kostnadseffektivitet får inte vara allt, även om det är mycket.
            Ajour skriver mycket om olika aktiviteter som går ut på att sträcka ut en hjälpande hand, sträck ut din hand också, oavsett om den når en människa eller 100.000.

          • Carina Svendsen says:

            Ungefär så har ju kyrkan låtit i alla år, och det får en lätt frikyrklig ton. Vems liv är det du räddar? Vad är det för liv du räddar människor till? Har du frågat om människor vill bli räddade till varje pris? Friskriver det dig från allt övrigt ansvar?
            Jag invänder emot att målet med livet skulle vara att rädda andras liv, jag ifrågasätter att man ens kan, och att den dagen man ”påbörjar den resan”, så vänder man sig i en riktning, och samtidigt så vänder man ryggen åt alla dom liv man kanske hjälper till att ta. Alla påverkar ju andras liv, dagligen, drar man ut den riktningen till sin spets, att man ”räddar liv”, så bör man också öppna för att motkraften till det är att ”man tar liv”.
            Så jag tycker det är en konstig målsättning.
            Sen är jag högst skeptisk till att du jobbar 365dagar/år och tjänar 17.000kr/månad, jag tror inte att det är sant helt enkelt, jag skulle kunna tänka mig att du får ut 17.000kr, och ja, det är en bra lön, sett till vad du gör.
            Jag skulle säga att vi står inför en ”Upplysning 2.0”, där vi inser att vare sig ekonomin eller forskningen levererar det den har sagt.
            (Sen är jag självklart inte emot all forskning, och i ”min värld” så kan människor gärna få hålla på med forskning, dom kan få göra det när dom har säkerställt att den mat dom äter, dom utsläpp man gör, att dom varor man köper, att detta produceras på schyssta sätt, och att den som gör det inte på något sätt har det sämre än vad jag själv har. Jag vill också att den som säger att han/hon räddar liv, faktiskt frågar den vars liv han/hon påstår sig rädda, om den vill bli räddad. Du ser ju inte människor, du har en slags abstrakt självbild av dig själv som ”människoräddare”. Och jag tror att anledningen till att den är så abstrakt, är att du faktiskt inte kan konkretisera den, du kan inte visa att/vilka liv du räddar.)
            Och jag invänder starkt mot titeln ”Forskare” som god. Den används definitivt på samma sätt som t.ex Präst inom kyrkan, en titel som skulle vara god av naturen.

          • Doc says:

            Carina, du menar alltså att: När du blir sjuk nekar du antibiotika? Eller om du skulle få cancer/tumörsjukdom skulle du neka behandling? Jag antar då också att du skulle tacka nej till transplantation och donation av dina organ, samt att du inte ger blod eller tar emot den gången du själv behöver. Jag träffar patienter varje dag, och jo, jag VET vilka individer som överlevt pga av vår forskning. Jag skulle också vilja påstå att patienter som inte vill ha hjälp sällan vänder sig till sjukvården.
            Och jo, min lön är innan skatt, och jag har infunnit mig på min arbetsplats varje dag.

  2. […] skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? Igår gav jag som exempel att sökordet ”Iran” förekommer nästan 30 gånger så ofta på Twitter som på […]

  3. Hale26Jodi says:

    I propose not to hold off until you earn enough cash to buy all you need! You can get the home loans or just short term loan and feel yourself free