Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?

I den avslutande delen av dokumentären ”Palme” visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktikst minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige  – hur kunde jag bara påstå något sådant!
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting”, sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske – men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer ”rumsren” och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet ”negerboll” till ”chokladboll” till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *