Fredrik Backman har 50 000 läsare i veckan, och nu sitter han i mitt kök och försöker smussla undan en ananasskiva. Något jag bestämt sätter P för. Han ska ha den på sin hamburgare, han ska åtminstone ge det ett försök. Det står mycket på spel. Vi har via Twitter de senaste veckorna fört ett animerat samtal kring huruvida ananas hör hemma på hamburgare eller ej, och nu är det upp till bevis. Innan han sätter tänderna i burgaren, varsamt tillagad av min flickvän som tack vare sin amerikanska börd vet att ha såväl öl som vitlökssmör i köttfärsbiffarna, frågar hon vad hans förväntningar är.
– Jag har den förväntningen att burgaren kommer smaka väldigt gott, och ananasen kommer smaka ananas.

Det är inget gott tecken. Fredrik berättar om när han var liten, och hans pappa – ”som en riktig svennebanan 1989” – brukade göra kassler med ananas på.
– Det var ost ovanpå kasslern, och jag brukade lyfta den, peta bort ananasen och sedan lägga osten rakt av ovanpå kasslern. Och då blev det ju helt fantastiskt, men man fick gömma ananasen så inte farsan skulle bli sur.
– Nå, men vi provar väl hamburgaren då, säger han och gör sedan handfast och rutinerat just det. En andäktig tystnad fyller min lilla lägenhet på Reimersholme för första gången sedan Fredrik Backman, glad i hågen och utan att ta av sig kepsen, stegade in i den. Skånskan bryter igenom hans stockholmska ibland, vilket kan verka mystiskt om man vet att när han föddes 1981 var det på Huddinge sjukhus i just Stockholm. Men den gåtan löses om man därutöver vet att hans familj strax därefter flyttade till Helsingborg. Vid 22 års ålder, efter en barndom fylld av undangömda ananasskivor, fick han en identitetskris och visste inte vad han skulle göra av sitt liv. Han funderade på att bli journalist, och började plugga religion. Sen funderade han på att bli präst, och började plugga islamologi. Till sist kom han på att alla de idéerna var urusla, hoppade av skolan och fick jobb av en kompis som truckförare. Sin första text sålde han till Helsingborgs Dagblads gratistidning Extra. En krönika, som han fick 400 kronor för. Snart skrev han för Extra var tredje vecka.
Nu bryter han den nervösa tystnaden i köket.
– Jag är positivt inställd till allt, utom ananasen.
Mission failed. Fredrik tycker den är för kall. För att vara rättvis anmärker jag på att curryketchupen också är kall. Motargumentet blir att ketchupen är mer sval än den är kall. Hade det gjort skillnad om man hade stekt på ananasen, frågar jag skämtsamt.
– Det hade det nog gjort! Om man hade stekt på ananasen, och kanske haft stora mängder smält ost på den.
Fredrik Backman är 30 år gammal, men försöker använda samma trick för att slippa äta den ananas han bjuds på som han kom på när han var åtta. Detta efter att han berättat anekdoten om tricket för mig. Inte så clever. Men det var inte heller genom att vara clever han kom till Stockholm, mediesveriges Mecka.
– Jag fick se två jobbannonser i Dagens Media, en för ett jobb som redaktionschef på Moore och en på Pause. De låg under samma förlag, och snubbarna jag sökte jobb hos satt mittemot varandra, men det förstod ju inte jag utan jag sökte båda jobben. De återkom och sa ungefär ”vi kan inte ta in dig på Pause eftersom det framstår som att du inte riktigt är funtad i huvudet… Men du kan få jobba på Moore om du vill!”. Så jag flyttade till Stockholm. Det var våren 2007.
Moore lärde Fredrik att skriva underhållande, det understryker han flera gånger. Det är inte moraliskt oantastliga tidningar, det menar han inte, men man lär sig vara rolig. Och det var tack vare roligheten som han, ett och ett halvt år senare, hade samlat på sig tillräckligt många småjobb för att kunna sluta på Moore och gå frilans. En av kunderna var Veckorevyn.
– Då funderade jag redan på att starta en blogg, en humorblogg, för skojs skull. Jag hade inte gjort det förut, och tänkte att jag kanske var bra på det.
För att du skrev roligt?
– Ja, du kan ta vilket ämne som helst och få folk att läsa det om du skriver underhållande. Så därför tänkte jag att bloggformatet skulle passa mig – jag gillar att skriva så folk tycker det är kul. Då frågade Louise Bratt, dåvarande chefredaktör på Veckorevyn, om jag ville ha den bloggen hos dem på test, och det tänkte jag väl att jag kunde ha.
Så föddes Bröllopsbloggen, Fredrik Backmans första möte med bloggvärlden. Han fortsatte driva den tills bröllopet var över, i december 2009. När han sedan inte längre hade något bröllop att blogga om i bröllopsbloggen kände både han och Veckorevyn att hans tema gått förlorat. Han bestämde sig för att gå över till en blogspot-blogg istället, för att inte gå miste om den publik han fått.
– Jag hade några tusen läsare då, och det var god stämning. Det var en kul grej. Så då tänkte jag att jag lägger den på blogspot, ser hur länge jag pallar att uppdatera den, och ser vad det blir av den. Så fortsatte det. Sedan frågade Viktor om jag ville göra det där korta inhoppet på Café.
”Det där korta inhoppet” var OS-bloggen, Fredriks inledande beröring med tidningen Café. Viktor Barth-Kron, dåvarande webbredaktör för Café, var en bekant och han tyckte att Fredrik passade in i tidningens profil. Därför fick han blogga om vinter-OS under en månad. Sen återgick Fredrik till sin blogspot-blogg, men Viktor snart hörde av sig igen och Fredrik fick återigen flytta in på Café. Den här gången för gott.
– Han satte mig på sportavdelningen. Då sa jag att min vanliga blogg ju inte alls handlar om sport. ”Äsch, det är fotbolls-VM, du kommer ändå skriva om fotboll. Vi löser det där sen”. Nu har det gått snart två år och jag ligger fortfarande kvar på sportavdelningen.
Inläggen från den tiden är sportpräglade, men i övrigt är det lätt att märka av Fredriks stil.
– Ja, det var mycket trumvirvlar, som han själv säger när jag påtalar att hans lättsamma ton dominerar inläggen, och fortsätter:
– I grund och botten handlar det om att det flesta människor som skämtar gör det för att dölja sin osäkerhet. Från början blev det också så, eftersom jag inte är så bra på att skriva – I’ll better be funny. För annars kommer folk inte fortsätta läsa det här.
Fast en av gångerna du släppte roligheten var när du skrev Personligt Meddelande 2, och då blev resultatet tvärtom.
– Ja, det var jävligt sjukt. Och en del människor blev jättearga. Jag har aldrig fått så arga mail som de jag fick då.
För att de hade garden nere, menar du?
– Jag tror folk mest blev provocerade av proportionerna det fick. Folk blev arga på mig, precis som om jag hade gått ut på en balkong, armbågat bort påven och deklarerat det där för hela världen. Det var ett jävla blogginlägg.

Fredrik berättar om den dagen, då han nästan höll på att krocka med en kvinna som körde vårdslöst, hur han insåg att hon varit väldigt nära att döda hans son, och hur upprörd han blev. Och som vanligt tyckte hans fru Neda bara att han överreagerade och skulle lugna ner sig. För att kanalisera den ilskan skrev han sedan Personligt Meddelande 2, där han vände sig direkt till kvinnan i bilen. Personligt Meddelande 2 skulle sedan komma att bli hans absolut mest lästa, Facebookdelade – och missuppfattade inlägg.
– Till en början var jag mest besviken över att ingen fattade att det var roligt. Skämtet är att börja förklara det, och sedan gå över till en personlig berättelse, en lång harang som blir alldeles för lång. Komiskt för lång.
Men nu råkade många tycka att just den harangen var djupt berörande.
– Jo visst, men så blev det en jävla grej av det. Och sedan började folk hetsa upp sig. Till slut blev det bara ett chattforum där folk började mordhota varandra. Så jag ringde Viktor, och frågade vad fan det var som hände. Han visste inte, för eftersom det tar ett tag för Google Analytics att uppdateras så man ser var trafiken kommer ifrån visste vi inte att alla kom från Facebook. Vi hade haft nån Facebookinvasion innan, men det här var på en helt annan nivå. Viktor satt och kände att ”nån har tagit över min sajt”.  Folk höll på att balla ur fullkomligt, och de var nya på min blogg och kände därför inte igen min glimt i ögat. Så vi ströp kommentarsfältet.
Idag hittar många läsare Fredrik genom Facebook. Hans inlägg är generellt väldigt delbara, i den meningen att de kan stå för sig själva och inte är beroende av att man läst honom länge. Jag frågar honom hur han tror det påverkar läsandet av bloggen.
– Det är väl som allting annat, det beror väl på vem det är som rekommenderar. Jag hatade Kent i 10 år. Inte för att de gjorde dålig musik, utan eftersom jag träffade nån som jag tyckte var dum i huvudet, och den personen älskade Kent. Ergo: Kent är värdelösa. Det är väl samma sak här. Om nån länkar till min blogg och du inte gillar den personen, då bestämmer du väl dig förmodligen för att jag är en idiot och vice versa.
Vad är det i bloggen folk gillar då?
– Ja, när jag började med krönikorna skämtade jag alltid på någons bekostnad. Sen blev jag bättre på att skriva, och när man blir bättre på att skriva upptäcker man att man inte behöver skämta på någons bekostnad. Framför allt upptäcker man att man kan skämta på sin egen bekostnad, vilket är det bästa man kan göra.
Dessutom bygger du på en persona, och skapar en bloggkaraktär ur vilkens perspektiv det är lättare att skriva roligt.
– Jo, men du har väldigt många delar av varje människa. Det jag plockar fram i bloggen ska vara underhållning. Om jag går runt en morgon och har ångest passar det inte i den kontexten. Det är inte den sortens kommunikation vi har. Läsarna har varit med och format den blogg jag har nu, för de kommenterar och de engagerar sig. De säger till mig när de tycker jag är dum i huvudet, och även de som gillar mig kan maila och säga ”fan, Fredde, det där var inte okej”.
Är det något särskilt du slutat, eller börjat, med efter läsares reaktioner?
– Jag har slutat hänga ut folk. Om någon dissade mig i kommentarsfältet brukade jag förut lyfta upp det, skriva något dräpande tillbaka och göra ett blogginlägg av det. Min utgångspunkt var att om du kommer till min blogg och medvetet förolämpar mig offentligt är det minsta jag kan göra att lyfta upp det och göra ett skämt av det. Sen var det flera läsare som uppmärksammade mig på att det inte funkar när man har så många läsare. Annars tar en del läsare det som en uppmaning att bråka. Det skapar dålig stämning på bloggen. Så då slutade jag med det. Jag tror inte man blir en förebild bara för att man har många läsare, men man har helt klart andra vapen. Och det gäller att med dem vapnen inte krossa någon bara för att man kan.
Jag försöker spinna vidare på frågan om huruvida Fredrik tror hans läsare ser honom som främst bloggare eller skribent, men han vill förtydliga att han inte tycker det funkar att sätta likhetstecken mellan vitt skiljda människor bara för att de bloggar.
– Jag tycker folk har en jävla tendens att sätta alla bloggare i ett fack. Jag kan köpa det om man gjorde det 2008, men gör du det nu är du så obildad och dum i huvudet att jag inte vet var jag ska ta vägen. Du är dum i huvudet på en nivå som inte går att beskriva om du säger ”alla bloggare är så här”. Det finns nobelpristagare som har bloggar, och då är man liksom inte Kissie.
Jo, men jag menar att det finns många som lärt känna dig som bloggare. När du nu släpper två böcker i år kanske de läser dem med en förväntan eller förhoppning om att din stil är oberörd kvar från bloggen. Eller vad tror du de förväntar sig?
– Jag tror att de förväntar sig att de ska bli underhållna. Jag hoppas t.ex. att folk som läser En man som heter Ove ska känna igen sig från bloggen, från mitt sätt att beskriva saker. För det är det jag gör där också. Ove är den karaktär som vi tillsammans målat upp tillsammans, jag och mina läsare.
Ove, ja. Den ena av de två böckerna Fredrik ger ut samtidigt i år handlar om honom. Karaktären upptäcktes först av Café-kollegan Jonas Cramby, men i en gest vars gentlemannamässighet Fredrik inte nog kan understryka lät han Fredrik skriva boken om Ove. Inläggen om Ove är några av bloggens mest lästa genom tiderna – och eftersom läsarna varit med om att utforma karaktären är det kanske inte så konstigt. Jag ber Fredrik berätta om Ove.
– Ove är den 60-årige svenska mannen. Han är våra farsor, och den där grannen som bor på bottenvåningen och är lite ordningsmannen i huset. Han kör Saab och har alltid kört Saab. Han tycker folk som inte kör Saab är dumma i huvudet. Varje morgon går han en promenad i området för att kolla att allt står rätt till. Han känner på garageportar och kollar om bilarna på gästparkeringen stått där i mer än 24 timmar. Folk tycker han är bitter, men det tycker inte han. Han går bara inte runt och flinar jämt, och tycker inte heller det är något man ska behandlas som en kriminell för.
Hurdan är Oves fru?
– Som kvinnorna i våra föräldrars generation var. Kvinnorna som är gifta med Oves kan verka undertryckta och undergivna, men i själva verket har de bara lärt sig leva med svåra män. De vet att de slipper krångel om Ove tror hennes idéer är hans egna. Hon väljer sina strider, men vinner alltid de hon väljer.
Finns det några paralleller mellan Oves fru och din egen fru, som i din blogg ofta får ta rollen som en sorts Tintin? Du vet, den normala personen som speglar alla vansinniga historier och ger läsaren någon att identifiera sig med.
– Oves fru och min fru är inte speciellt lika, även om de nog hade tyckt väldigt bra om varandra. Men det finns säkert väldigt många människor som kommer dra de parallellerna.
Kan man säga att Ove är en spegling av dig då?
– Det finns jättemycket av mig i Ove. Jag är världens yngsta, grinigaste gubbjävel. Jag kan själv ha en känsla av att världen snurrar så fort. Och rätt som det är har nån jävla hipster, som jobbar som art director och bär snajdiga glasögon, snurrat på den här världen för jävla fort så ingen begriper det längre. Då snurrar världen så fort att folk som Ove inte har någon funktion längre. Det är det som boken tar sitt avstamp i.
När jag ska fråga om hans andra bok har jag glömt bort dess långa och en smula yxiga titel. Saker min son behöver veta om världen, påminner Fredrik.
– Det är arbetstiteln, förlaget är inte heller helt nöjda. Till att börja med ville jag kalla den ”Pappor är från Skåne, mammor är från Teheran” men den handlar inte så mycket om oss. Sen hade jag en annan idé som var ”Ibland tycker mamma att pappa bara är lite av en idiot förstår du”. Men vi får se.
Och om vi tittar på stilistiken där?
– Den bygger ännu mer på humor. Det kanske har spår av det som finns i Personligt Meddelande, men det är inte det som är köttet i den. Förlaget säger att det här är mer min hemmaplan än Ove, eftersom det är uppdelat i en serie kapitel som var och en är en sorts längre krönika. Tio tusen tecken var ungefär.
Böckerna är färdigskrivna och inne på sista vändan av redigering. De ska skärskådas och rättas. Jag frågar om det finns Ovar på förlaget.
– Ja, bokförlag är en enda stor organism av Ove.

Under vårt samtal har jag försökt jämföra Fredrik och det han gör med några egna förebilder. För att försöka komma närmare hans konstnärliga bas. Vi har pratat om Louis C.K, Martin Kellerman och andra bloggare. Varje gång slår Fredrik ifrån sig. Han tycker jag försöker klämma in honom i ett fack, förtydliga och förminska. Dessutom tycker han inte han är tillräckligt bra.
– Det är helt fel, eftersom du drar paralleller till genier, säger han och blir nästan upprörd. Hans gester är generellt vida och uttrycksfulla, men blir desto vildare och emellanåt bryter hans skånska igenom tydligt. Han säger att han jobbar på att bli ödmjukare – ”jag var på alla sätt en sådan fullblodsegoist fram tills att jag träffade Neda” – men jag tycker redan han är ganska ödmjuk. Han tycker exempelvis inte han är viktig, bara för att massor av folk plötsligt vet vem han är.
– Jag är fortfarande beredd på att börja köra truck i Helsingborg igen. För det är mitt kompetensområde, bortsett från det här. Jag är fortfarande chockerad över att folk gillar det jag gör, och vill ge mig pengar för att skriva trams. Men det är fortfarande bara underhållning, och jag tycker inte det blir viktigt för att fler personer läser det. Jag tycker inte jag blir viktigare som person.
Den plötsliga offentligheten tycker han är konstig. Någon hade visst känt igen honom vid tunnelbanan och blivit ”star struck”. Det får Fredrik att tänka på hur han såg ut, vad han gjorde, och om det ska vara så här nu. Om han ska vänja sig vid att folk som han inte känner tycker att de känner honom.
– Första gånget det händer är det jättekonstigt. Folk pratar ju om en hela tiden, men du får aldrig vara med och lyssna. Det blir som att lyfta telefonluren när två personer redan pratar, och inse de pratar om dig.
Det måste vara en konstig insikt, att man börjar bli lite känd.
– Ja, och jag har fortfarande känslan när jag skriver krönikor och blogginlägg att jag gör det för 40 personer. Det är fortfarande den känslan jag har. Det är 40 personer som läser det här, och de gillar mig – det är min utgångspunkt. När man inser att folk har följt mig länge, och tycker de känner mig och Neda… Det har hänt flera gånger att folk har träffat Neda, och efter att ha suttit och pratat ett tag insett vem hon är och blivit helt tagna.
Så du tror inte det ligger ett visst mått av uppmärksamhetskättja bakom ditt skrivande?
– Nja, hade jag kunnat försörja mig såsom jag gör idag på att skriva under pseudonym hade jag gjort det. Jag kan tycka det här är soft, det är kul att folk hör av sig och det är kul att folk gillar vad jag gör. Jag kommer säkert lära mig tycka det är kul att sitta i intervjuer också. Men jag tror jag hade tyckt det var softare överlag om jag var anonym.
Dagen efter intervjun sitter jag och lyssnar igenom de fyra och en halv timmarna av inspelat material det råkade bli. Det här var min första riktiga intervju, och för varje minut jag transkriberar lär jag mig att jag måste bli bättre på att hålla dem kortare. Men det var faktiskt en övning för Fredrik också. Han avbröt mig någon gång under intervjun.
– Du vet att hela anledningen till att vi sitter såhär länge – bortsett från att det här är trevligt – är den bästa övningen jag kan få inför att jag släpper bokjävlarna?
Och Fredrik är på många sätt en man som förbereder sig just nu. Antingen för att bli känd, känd på riktigt. Eller på att börja köra truck igen. Personligen har jag känslan att han egentligen skulle vara lika lycklig vad som än hände.
Här finns några ljudklipp ur intervjun med Fredrik Backman som du kan lyssna på om du vill
Tack Peter Stahre för foton, redigering och tålamod med mina synpunkter.

Ämnen: blogg, café, facebook, Fredrik Backman, internet, intervju, personligt meddelande