Veckorna kring årsskiftet är alltid fattiga när det kommer till ny musik. Desto mer tid då att istället blicka tillbaka över året som gått. Årets första urval handlar därför om både och – alltså först och främst om den nya musik som vi, åtminstone de två senaste veckorna överösts av, samt kortfattat om det bästa från musikåret 2012.
Ingen missade väl att David Bowie efter tio års tystnad, och vid 66 års ålder, inledde året med att släppa singeln “Where Are We Now?”. Men uppfattade du också hur ömsint, melankolisk och fantastiskt vacker den var? Inte? Lyssna några gånger till.
A$AP Rockys debutalbum var efterlängtat under alldeles för lång tid. På gränsen till oroväckande lång tid. Men när det väl släpptes visade det sig vara variationsrikt, underhållande, lagom balanserat (med fina gästframträdanden) och i princip aldrig tråkigt. Det var nästan så att man blev förbannad, eftersom han gjorde allt rätt och närapå överträffade trenden han rider på.

Omslaget till Brooklyn-producenten Expensive Looks nya album signalerade med all rätt en drömsk prägling, men lät också överraska genom att plötsligt välta dansgolv.
Om Everything Everything ändå bara kunnat finna balans i vad de gör, istället för att försöka låta kommersialisera (“stadiumrockifiera”), och samtidigt tona ned, sina ojämna, ibland otroligt lyckade, utsvävningar till låtar. Bäst var de när de landade någonstans mittemellan. Succé oavsett.
Trion Teleman var med sin debutsingel – bestående av två gyllene melodier fyllda av glädjespridande vemod – årets första sensationella nykomlingar.
Med akustiska och taggiga gitarrer, flöjtar och romantik framförde Christopher Owens (ex-Girls) innerligt, och oemotståndligt charmigt, sin lyrik.
Villagers nya album föregicks av tre ypperliga singlar, som efterföljdes av ett oväntat undermåligt resultat. Höga ambitioner utan tydliga mål.
De nästan alltid lika hyllade Yo La Tengo (jag sällar mig till skaran) producerade ytterligare ett album av samma typ – även om det var mer svårtillgängligt och svårsmält än tidigare. Det enda skivans fagra, och korta, innehåll begärde var tid. Tid som det var mer än lovligt värt att få.
Att jag kom att tänka på slick åttiotalsmusik liknande Talk Talks när jag hörde Dutch Uncles kunde delvis bero på att de förstnämnda precis släppt en samling, men också på produktionen. Skillnaden däremot var de mer konstnärliga, skruvade uttrycken som istället förde tankarna vidare till Talking Heads. Ibland oförskämt bra – ibland bara oförskämt.
Underbara Virals sprakade, gnisslade och skimrade av sommar.
Stuart Warwick drev sina nyckfullt grandiosa melodier framåt medelst piano. Likt Antony Hegarty eller Thom Yorke förförde och förgjorde hans stämma allt i sin väg.
Toro Y Moi tog sitt definitiva steg mot en mer kommersiellt lättillgänglig musik när hans elektroniskt drömska pop/chillwave gick från odefinierbar till att innehålla tydliga R&B- och funkinfluenser – uppblandade med allt från discohouse till indiepop. Bland annat.
The War On Drugs-basisten (och multiinstrumentalisten) Dave Hartley ville inte vara sämre än gitarristen Kurt Vile, och som Nightlands producerade han märkliga stämmor över fjäderlätta, varierade och intressant instrumenterade melodier.
Bad Religion återvände till rötterna för att på bästa tänkbara sätt, och med evigt ungt sinne, fortsätta väcka tankar och helt enkelt bara punkrocka vidare.
Esben and the Witch smög sig på dig lika läskigt oundvikligt och omslingrande som de också lät. Nackdelen var att du försökte ta dig loss.
The Joy Formidables var både storslagna och medryckande, men siktade högre än de borde. Högre än de förmådde.
Widowspeak hade mognat, utvecklats och hittat en lika delar samstämmig som utforskande ljudbild som osade av svunna tider, oförglömlig sång, rock och americana. Det var behagligt, och i längden en smula tråkigt.
Renny Wilsons disco var som du aldrig hört disco förut, och inte heller visste att du ville höra den som.
Debuterande On An On lyckades etablera en bra grogrund att utvecklas vidare från. Snyggt utförda låtar som bitvis flöt ihop till en enda, förvisso positiv, detaljrik massa.
Jag är omåttligt svag för Cymbals, och kanske framför allt sångarens omisskännligt gnälliga falsett, vars sångmelodi ofta samspelar med låtarnas melodi på ett för dem omistligt och mycket begåvat vis. Här frångick de konceptet genom att introducera rivigare sång samt en tropisk, enormt smittsam och på gränsen till barnslig melodi.
Det elektroniska shoegazegeniet Ulrich Schnauss första solomaterial på fem år lät inte nämnvärt annorlunda än tidigare. Fortfarande lika livligt drömsk bekräftade han att han fortfarande äger förmågan att trollbinda och, trots de små nyansskillnaderna låtarna emellan, hålla intresset uppe hos sina åhörare.
Ovanstående urval hittar du i nedanstående löpande uppdaterade Spotifylista, som återfinns under Ajours Spotifyprofil – där du också hittar mina års- och månadslistor för 2013.


Avslutningsvis, skapade jag, min vana trogen, vid årets slut några spellistor med den, enligt mig, bästa musiken som släppts under året som gått. Jag konstaterade bland annat snabbt och enkelt att det 2012 var Brooklyn-duon Beach House som gjort både årets bästa låt (”Myth”) och årets bästa album (”Bloom”). El Perro Del Mar gjorde den svenska albummotsvarigheten (”Pale Fire”) och var med låten ”Walk On By” endast överträffad av First Aid Kits ”Emmylou” – som i sin tur var tätt följda av ytterligare tre låtar framförda av kvinnor. En kvinnlig dominans som tyvärr, som vanligt, inte uppmärksammats tillräckligt nog på galor och festivaler.
Listorna för årets bästa utländska och svenska låtar, samt remixer och album, finns också de att utforska och prenumerera på från Ajours profilsida i Spotify.
Besök gärna Spotifierad.se för ytterligare musiktips.
Illustration: Gustaf Öhrnell.

Ämnen: 2012, bad religion, bäst, david bowie, musik, spellista, spellistor, Spotify, teleman, topplista, topplistor, Toro Y Moi, veckans spotify, villagers, virals