Krönika: Det handlar inte om en hårig armhåla

Få kan ha undgått den just nu heta debatt som uppstått i samband med att en kvinna i publiken på melodifestivalen visade upp en orakad armhåla. Något säger mig dock att väldigt många inte alls förstått vad debatten handlar om. Jag blir bedrövad när jag ser kommentarer i stil med ”hur fan kan Aktuellt ta upp en hårig armhåla?” eller de jag fick på min egen Facebookvägg igår när jag postade en länk till ett utmärkt inlägg i debatten skrivet av Hanna Fridén.

Det är en sak när tonårskillar vräker ur sig skit mot Fridén och andra som engagerar sig i debatten, (även om det såklart inte är acceptabelt) men när två vuxna män, pappor till döttrar, reagerar så här blir jag beklämd.

Därför tänkte jag försöka rekapitulera och förklara vad diskussionen handlar om.
På Twitter har den en egen hashtag, #hairriot, och på Facebook ett event som heter Ta håret tillbaka!. Givet är det lätt att tro att det endast handlar om hår på kroppen, men det är mycket mer än så.
Det började alltså med att Lina Ehrin inte ont anande befann sig i Globen under melodifestivalfinalen i lördags. En tevekamera fångade henne när hon sträckte armen upp i luften så att hennes håriga armhåla syntes i bild. Något som upprörde en del människor, som genast började sprida bilden av henne på nätet och kommenterade den med den ena vidrigheten efter den andra.
Tyvärr inget ovanligt, den här formen av hån mot personer som inte passar in i normen, anses fula, äckliga, eller bara fel förekommer dagligen. Och det är dina och mina vänner som hånar. Det möjligen ovanliga den här gånger var att Hanna Fridén inte bara noterade, utan också reagerade. Något som fick till följd att fler reagerade, att #hairriot startade på Twitter och att Facebookeventet fick spridning. Massor av människor började lägga upp bilder på sina egna håriga armhålor, till stöd för Lina Ehrin och som markering att det är okej att ha håriga armhålor. Eller rakade, om man vill det. Och för att markera att det inte är okej att håna, mobba eller önska livet ur en människa bara för att den ser ut på ett eller annat sätt.
För det är precis vad den här debatten handlar om.
Varje människas rätt att se ut hur den vill. Oavsett om det handlar om att raka eller inte raka armhålorna, eller andra utseendegrejer.
Det handlar om att visa att ingen får mobba eller håna någon annan.
Nu verkar det som om Lina Ehrin tar det ganska coolt, och inte tar åt sig av elakheterna. Betyder det att vi inte behöver ge henne vårt stöd?
Nej. Därför att om vi låter den här sortens hån passera så sanktionerar vi mobbning. Jag har hittills aldrig träffat någon vuxen människa som tycker att mobbning är bra, eller okej. Ändå är det så många vuxna människor som uttrycker sig hånfullt och spydigt mot den här debatten, som syftar just till att motverka och reagera när någon mobbar. Jag får det inte att gå ihop.
Så många som ojar sig över internet, detta otäcka ställe där våra ungar blir förstörda, till exempel av mobbning. Men som i nästa stund ojar sig över dem som reagerar. Nej. Jag får det verkligen inte att gå ihop.
Kan vi, snälla, år 2012 i vårt upplysta samhälle vara överens om att det är okej att bryta mot normer, att det är upp till var och en att raka sig eller inte raka sig, att vara långhårig eller korthårig, smal eller tjock, modeintresserad eller inte? Kan vi vara överens om att det under inga omständigheter är okej att håna en annan människa på grund av dens utseende? Kan vi också vara överens om att närhelst vi ramlar över någon som går över gränsen så reagerar vi? Mobbare ska inte få stå oemotsagda. Det är ocoolt att håna andra på grund av utseende.
Till er som fortfarande tycker att detta är en löjlig sak att engagera sig i när människor slaktas i Syrien vill jag ge er Underbara Clara. Det ena behöver inte utesluta det andra och på något vis tror jag att det viktigaste och mest effektiva vi människor kan göra för att skapa en bättre värld är att gräva där vi står, agera i vår närmaste omgivning och göra vad vi kan för människor nära oss. Ingen kan ensam lösa världens konflikter, men alla kan vi göra livet ljusare för en medmänniska.
Uppdatering: Här är ett utmärkt exempel på orsaken till att den här texten känns viktig. Johan Hakelius kallar debatten för bisarr. Men jo Hakelius, det är väldigt bisarrt med människor som reagerar mot dödshot? Eller vad fan menar du?
Uppdatering II:
Och jo, det är vuxna män, fäder, helt vanliga människor som står bakom den här mobbningen.

Lämna ett svar till Vad är väl en hårtuss att bli harmsen över - LarsIvarsson.se Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

63 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Det som är så intressant med de här kroppshårsdebatterna är raseriet de väcker. Folk provoceras, inte bara av det faktum att kvinnor är håriga, utan av att vi som är det också har mage att diskutera och debattera det. Vi får vara hur håriga vi vill så länge vi håller käften om det samt döljer det. Kvinnors kroppshår är nämligen alltid en fråga om hyfs och hygien och privata kroppsdelar.
    En mans armhåla är aldrig lika kontroversiell och absolut aldrig privat på samma sätt. En mans armhåla ses aldrig som ett statement. Men det blir ju så när rakat är normen hos kvinnor och allt annat som avviker är just det; avvikande. Ställningstagande. Provokativt och in your face. För jo, det är så det uppfattas. Lyfter jag på armen en varm sommardag så försöker jag köra upp min armhåla i ansiktet på folk. Att jag kanske bara vinkade eller kliade mig på huvudet är irrelevant för min armhåla är alltid ett laddat vapen. Är inte det lite lustigt egentligen? Hur man kan ses som så aktiv när man egentligen inte kan bli mer passiv?
    Och det lustiga här är ju att själva påståendet att kvinnors armhålor provocerar, provocerar minst lika mycket. ”Man får se ut som man vill” sägs det för att i nästa andetag påpekas att man kanske inte behöver skylta med det. ”Ta av offerkoftan” vrålas det aggressivt. ”Är det här feminism?” säger nån annan upprört. ”Det där provocerar inte mig, lägg ner och gör nåt vettigt!” ropar nån annan och säger indirekt att jo, det gör det ju visst. Det provocerar och skrämmer skiten ur folk.

    • Emelie says:

      En mans hårlösa armhåla skulle antagligen ses som ett statement.

    • Carina Svendsen says:

      Fast debatten väcker inte alls sånt raseri. Om det är 10.000 som har deltagit i dom här diskussionerna, så är det 8.990.000 som inte deltagit, för dessa är detta just den ickefråga du/ni säger att ni vill att det ska vara, och tycker man något om det så kan man hålla det för sig själv just för att det är en icke-fråga, men också kanske för att man är medveten om att det Jag tycker är det Jag tycker, och oavsett om jag är för eller emot så får Du tycka vad Du vill, också oavsett om du är för eller emot.
      Ställer man upp för en artikel i Sveriges största kvällstidning för att prata om armhår, så kan man ju inte bli förvånad över att det uppstår en diskussion om..armhår.
      Om ni/vi 9999 som deltagit i diskussionen och inte dödshotat någon (vilket såklart inte är okej, om det är gjort) låtit bli, så hade det varit en kommentar, ett inlägg av xxxx miljarder på internet, av en av alla idioter som också finns här.
      Ni lyfter ju idiotin till helt nya nivåer, ni gör det.
      Jag reagerar framförallt på att ni debattera det och blir förvånade när det uppstår en..debatt..men också på att man när man har ett forum där man kan nå ut till miljoner människor, med vilket ämne som helst, väljer att diskutera kroppshår.

      • johan says:

        och VARFÖR ska offentliga dödshot mot kvinnor inte debatteras menar du?

        • Carina Svendsen says:

          Det ska det, självklart, och det är ju det vi gör här.
          Men jag upplever inte att det är det ni vill egentligen, ni vill ha rätt, och att andra ska ha fel.
          Som sagt, det här _är_ diskussionen, den ser ut såhär.

  2. Helt rätt och riktigt!
    Väl formulerat, tack för posten!

  3. emma says:

    Tack för en bra, tydlig och välbehövlig text. Tycker dock att formuleringen ”råkade ha en orakad armhåla” i första stycket är lite olycklig. Det framstår som om det var ett misstag av henne?

  4. Josefin Reftlér says:

    Jag tycker att du definitivt har rätt, det är inte ok med mobbning. Mot någon. Punkt. Men vad jag även uppfattat denna konflikt som är att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp, utan att det är konstant andra (män oftast men inte enbart) som ska bestämma hur en kvinna ser ut. Om det hade varit en man i publiken med total behåring (skägg, orakade armar och ben) så hade ingen höjt rösten för att såra. Nu vill jag inte säga att det är alla män, för det är inte det jag säger. Jag rakar mina armar ibland, ibland gör jag inte det. Min pojkvän bryr sig inte. Han ser mig för den jag är, och inte för mitt hår. Men fortfarande finns det människor som blir otroligt frustrerade över något som inte hör till normen, när det inte är deras sak att håna över. Jag tycker detta är en viktig diskussion att föra. Och inte att det är bara män som reagerar på hur kvinnor ser ut. Det är snarare omogna människor, både män och kvinnor förmodligen i sena tonåren som enbart bryr sig om det yttliga istället för någon sorts essens. Varför kan inte folk sluta hacka ner på andra för att känna sig själva bättre, och varför ska folk som inte verkar kunna inse allvaret i en situation börja hacka på beskyddaren, på debatten. Människor är många och alltför många av dem är dumma.

    • Visst är det så, att det i högre utsträckning är kvinnor som kommenteras på grund av utseende och att det är ytterligare en dimension i denna debatt. Oavsett så tänker jag att om vi alla trotsar alla former av mobbning oavsett från/mot vilket kön den riktas, så är vi ett steg på väg…

  5. Carina Svendsen says:

    Men låt det vara…Johan Hakelius är en skitstövel, men han har delvis rätt.
    Ni vinner inte den här diskussionen om människor som skriker högt på nätet genom att skrika högre på nätet.
    Fan, låt hela nätet vara, lämna det till alla idioter och återerövra verkligheten istället.
    Jag är rätt övertygad om att dom flesta låter väldigt mycket sånt här passera i sin närhet, av bekvämlighet och feghet.

    • Det handlar inte om att vinna en diskussion?

      • Nätet är en väldigt integrerad av våra liv även om det fortfarande finns stora kulturella skillnader på hur saker sker där(här) som i köttvärlden.
        Det handlar som Sofia säger inte att vinna en diskussion och inte heller om att skrika högst.
        Det handlar om att ta lite strid för det samhälle vi lever och visa att vi kanske inte tycker det okej att man blir dödshotad för att man ser ut på ett visst sätt. Som i det här fallet dessutom är helt naturligt.

        • Carina Svendsen says:

          Men då missar man både nätets som människors natur.
          Om man allt man gör når ut till 1 miljon läsare, så finns det 1 miljon möjliga reaktioner, dom kommer alltid att vara i spannet 0-100, kärlek till hat, gillande till ogillande.
          Det är en strid som inte kan vinnas, inte ens i vad som skulle kunna kallas en perfekt värld kommer man undan detta. Det finns ju ett sätt att minimera det, och det är att säkerställa en fungerande skola och barnomsorg, där någonstans läggs ju grunderna.
          Men att ta dom här frågorna på nätet, med vuxna människor, som ÄLSKAR uppmärksamhet..det är direkt kontraproduktivt.
          Katrin Zytiomerska är ju ett perfekt exempel på det här fenomenet. Känner någon sig mindre mobbad menar ni om ni drar igång diskussionen i 20 forum istället för på 1 ställe?

          • Lillan says:

            Att föra sin talan i medier där folk älskar uppmärksamhet är knappast kontraproduktivt, att däremot UNDVIKA att föra sin talan är detsamma som att vända ryggen till om någon blir misshandlad! I en demokrati har alla rätten att få göra sin röst hörd.
            På samma sätt som vissa ÄLSKAR uppmärksamhet kan man tvärtom med rätt metod bemöta detta och köpa poäng. Låter man sig tystas har man förlorat.
            Det är inte frågan om att NÅGON känner sig mindre mobbad – det är en fråga om att ju fler som involveras desto större är chansen att få sitt budskap hörsammat. Självklart är då chansen högre i 20 forum än i 1. I förlängningen kan det innebära att FÄRRE blir mobbade.
            Skolan har som uppgift att säkerställa värdegrunden under tiden som eleven är skolpliktig, men det mest grundläggande kommer fortfarande från hemmiljön, dvs i primärsocialisationen.

          • Carina Svendsen says:

            Men vad är det ni vill åstadkomma? Vill ni förbjuda människor att tycka att hår under armarna är äckligt?
            Ska vi ha en kanon på vilka åsikter som är okej att uttryckas? Tänkas?

          • Carina Svendsen says:

            Sen var det väl ganska länge sedan ”hemma” stod för normalsocialisationen, den tid barn/ungdomar faktiskt är hemma idag antingen sover man, eller ”är någon annanstans” genom sms, internet, spel, tv.
            Då är frågan, tror ni er kunna styra internet, eller kan det vara så att en del av lösningen är att avstå internet? (dom flesta intelligenta vuxna brukar ha lärt sig att den enda man kan förändra är sig själv)

          • Lillan says:

            Carina!
            Primärsocialisationen sker alltid i hemmen eftersom det är här den första kontakten mellan olika individer uppstår. Därför är det här de första normerna grundläggs. Unga individer ärver dessutom ofta föräldrarnas (eller gruppens) normer. Det är när individerna möter sekundärsocialisationen, det vill säga samhället/kulturen, som deras normer ställs på sin spets.
            Vad gäller ordet ”normalsocialisation” så finns det inget som heter så. Därför bör man vara lite restriktiv i användandet av det stilbegreppet, för det är inget annat än en värdeladdad markör – ett knep – vissa använder sig av för att skapa dikotomier.
            Återigen – hur normen för ett fenomen manifesteras i ett samhälle, stad, eller till och med land kan starkt särskilja sig beroende på hur andra samhällen, städer, och länder värderar samma fenomen. Det som är norm och anses ”normalt” på en plats kan upplevas vara ”onormalt” på en annan. Exakt vad innebär då ”normal”?
            Vilka har makten så de kan ta sig rätten att påstå att deras norm är den mest normala och därmed i det närmaste bli legislativ?
            Normen är ingen dogm eller rättesnöre, den är och förblir en samling sociala konstruktioner merparten i en kultur delar. Det här blir synnerligen uppenbart om jag applicerar det på vad du skriver om ”normalsocialisationen” och barn/ungdomars vanor.
            Jag är tämligen övertygad om att dessa inte slussades in i primärsocialisationen via sms, internet, TV, spel, och liknande utan det här är en produkt av sekundärsocialisationens påverkan. Om föräldrarna tillåter detta innebär det att även de har accepterat och internaliserat denna norm.
            Mellan raderna får jag en uppfattning av att du egentligen inte tycker om detta (barn/ungdomars hemmavanor) – i så fall delar du inte samma norm som merparten av föräldrarna gör!
            Som jag tidigare beskrev – yttre korstryck får många att ge efter. När tillräckligt många har gjort det så uppstår normen. Vilken förälder har inte fått argumentera för sitt nej när barnet ifrågasätter det med att ”alla andra får ju göra det”. En norm är därför inte alltid en bra norm! Ska man då ”onormaliseras” för att man vill annat?
            Avslutningsvis vill jag säga att visst, givetvis ska man få tycka och ha åsikter. Vi lever ju in en demokrati. Men en demokrati innebär också autonomi, självständighet, och att ha rätten att få göra vad man vill med sitt liv. Faran är när normen blir till ett slags rättesnöre, då tar majoriteten sig rätten att vara paternalistiska – dvs tar på sig rollen att veta bäst, och därmed anser sig kunna bestämma hur ALLA ska vara, göra, eller se ut. Då försvinner den demokratiska idén och det öppna samhället.

          • Eva says:

            Sant så sant, Lillan.
            ”Man kan inte kämpa ihjäl en skugga, (eller tiga, för den
            delen) den dödar man med ljus”
            (SIgfrid Siewertz)
            Med andra ord, självklart måste vi prata om det. Det är det enda sättet att förändra normen, annars fortsätter eller eskalerar det hela bara under ytan. Alltför många gömmer sig bakom anonymiteten på nätet, just därför är det oerhört viktigt att jobba mot detta!
            Fram för större öppenhet, fram för större personlig frihet!
            Sorgligt att vi inte kommit längre, men jag ser Sverige som ett oerhört hårt normstyrt land. Vår s.k. ”frigjordhet” gäller bara vissa, och kvinnor skall hålla sig på mattan dvs. följa de solynliga lagar som finns – annars dj..
            Tråkigt, begränsande och kontraproduktivt 🙁

  6. Anna says:

    Håller med! Fascinerande vilka repressalier som följer om man avviker från normen. Herregud. Trodde vi kommit längre. Men vi lever i ett ängsligt samhälle. Och det här ständiga tyckandet om kvinnokroppen. Kan dom bara få finnas där, våra kroppar, med eller utan hår, med eller utan gropar i lår – utan att ständigt bedömas och dömas! Kan man tycka.

  7. Nils Holmlöv says:

    Först som sist – Lina Ehrins val att inte raka sig under armarna är hennes. Och självklart ska det inte behöva bli en sån grej av det. Nätmobbing är inte OK.
    Men sen tycker jag att diskussionen spårar ur. Rätten att vara orakad / rakad är inte samma sak som rätten att se ut hur man vill. Jag har ingen aning om mina kollegors kroppsbehåring – men jag vet mycket om deras klädsmak, frisyrer, synliga piercingar och tatueringar. Eller avsaknaden av dem.
    Män och kvinnor är fria att göra en massa olika val – men vi kan inte välja hur omgivningen ska reagera på dem. Respekt går åt två håll. Kommer du klädd i mjukisbrallor och urtvättad T-shirt till ett frackbröllop så kan du inte räkna med att folk accepterar dig som likvärdig. Folk kommer att undvika dig och snacka skit bakom din rygg – för att _du_ har visat brist på respekt. Det är _du_ som tagit avstånd från dem – inte tvärtom. Och deras reaktion kan knappast vara en överraskning – förmodligen hade frånvaron av reaktion varit en besvikelse.
    Men som sagt – det är nåt helt annat än att välja att inte raka sig under armarna.

    • Sofia says:

      Vad menar du? ”man kan inte välja hur omgivningen ska reagera”. Betyder det att man måste gilla läget när folk reagerar med dödshot som i det aktuella fallet? Jag förstår inte.

      • Nils Holmlöv says:

        Som sagt – hur någon över huvud taget kan engagera sig i om en medmänniska rakar sig under armarna eller inte är helt obegripligt. Dödshot är självklart oacceptabelt oavsett om det gäller hår under armarna eller om man vill operera in morrhårr i överläppen.
        Jag menar bara att det är orealistiskt att tro att man ska behandlas likadant oavsett hur avvikande man väljer att vara. Mellan hår under armarna och tatueringar i ansiktet finns en gräns, och även om det är fritt fram för var och en att välja hur man ser ut så får man vara beredd på att vissa utseenden kommer att leda till reaktioner. Du kan inte se ut som Marylin Manson eller Slipknot och förvänta dig att din mormor bara ska acceptera det som om ingenting hänt.

        • Sofia says:

          Det är en sak att vara medveten om att vissa beteenden eller klädnader kan provocera andra, en hela annat sak att acceptera att det är så. Det spelar absolut ingen roll hur provocerande jag klär mig, INGEN har rätt att önska livet ur mig för det.

          • Carina Svendsen says:

            Nja, men det är väl det som är grejen, Du kan inte bestämma över andra om inte andra får bestämma över dig.
            Eftersom du aldrig kan förändra någon annan mot hans/hennes vilja, så stångar du dig bara blodig om du försöker.
            Jag tror inte att någon önskar livet ur dig (eller någon annan), men om det nu är så så får du helt enkelt lära dig leva med det.
            Det Internet har inneburit är ju att vi exponeras för alla människors olikheter.
            Ni uttrycker ju inte en önskan att någon ska dö, däremot vill även ni förändra alla så att dom blir precis som ni.
            Jag skulle säga att ni, dom som uttrycker en önskan att någon ska dö, och dom som vill att alla ska vara precis som dom, har hittat varandra på internet, och väljer att tjafsa istället för att bara låta varandra vara, och bli mycket lyckligare. Ni drivs båda av konflikten.
            Att acceptera människors olikheter innebär ju även att acceptera olikheter man inte gillar, det bli i sig ett slags uppgivet tillstånd, inom AA pratar man om vad man kan och inte kan förändra, och att se och acceptera skillnaden.

          • Lillan says:

            Carina!
            Ditt inlägg är mycket tänkvärt.
            Var tycker du att gränsen mellan ”att ha mod att förändra det man kan ” och att ”acceptera det jag inte kan förändra” går?

          • Carina Svendsen says:

            Tack
            Det finns ju inga enkla svar som fungerar för alla, vad skulle ”självhjälpsbranschen” vara då 🙂
            Men gränsen går väl där jag var inne på, att det man faktiskt kan förändra är en själv, och det man måste acceptera att man inte kan är andras förändring. Båda dom sakerna kräver mod. Kanske är mod och acceptans samma sak.
            För så är det ju, även om man självklart kan jobba för andras förändring, så måste den nästan, när/om den sker, tillskrivas dom, på samma sätt som dom flesta av oss ju vill se vår egen förändring som just vår egen.
            Men, man måste någonstans välja vilka strider man ska ta, det Internet har gett oss är ju ett öppet konfliktfält, där det _alltid_ går att hitta en konflikt, det är ett minfält som det är lätt att gå vilse i, och i det här fallet så kan det ju lika gärna vara så att konflikten startas av någon annan som också bara vill åt konflikten, allt är då totalt meningslöst.
            Och om det är något jag tror bestämt på så är det att man inte kommer framåt med 2 parter i ständig konflikt. Om man ser vägen framåt som cirkelformad så kommer man ju dit man vill lika bra genom att inte ”slå tillbaka” och bara passivt utnyttja den kraft ”motståndaren” lägger ner.

          • Nils Holmlöv says:

            Stil- och utseendemässiga skillnader spänner ju över ett otroligt stort spektrum – från sån’t som är svårt eller omöjligt att påverka över sån’t som egentligen är en privatsak till medvetet provocerande.
            Du verkar vilja samla allt från hår under armarna (okontroversiellt) till inopererade horn i pannan (kontroversiellt) under samma etikett. Att den ena kanske är omedveten och knappt syns i normala fall, och den andra är en medveten provokation ignorerar du helt.
            Jag menar att det är att överförenkla. Den som medvetet bryter mot sociala tabun, som öppet säger ”jag föraktar er konformism” och den som mer eller mindre omedvetet avviker en aning från det som anses ”vanligt” gör inte samma sak och kan inte diskuteras på samma sätt.
            Men för femtielfte gången – dödshot, även de som kanske inte är så allvarligt menade, ska man inte behöva vänta sig och kan aldrig accepteras. Självklart.

    • emma says:

      Tycker du beskriver bra varför det ibland tas som att ”folk tar avstånd” från en — det verkar som om det är ett val eller nåt. Problemet är nog den enorma gråzon som uppstår i detta, att komma på frackbröllop i träskor kanske är en tydlig markör, men att komma i luggsliten kostym kanske inte alls är en markör, kan vara ekonomiska förutsättningar, huset med alla kläder brann ner eller vad som helst. Det är nog själva reflexen där, som behöver nån slags ”nä’ru, jag har ingen anledning att ta det som en provokation för att nån gör nåt utanför norm/ramar”-träning, tror jag. Motsatsen är väldrillad, men inte det faktum att man faktiskt tolkar fel, blir provocerad helt i onödan. Det krävs helt enkelt lite uppfostran i ryggmärgen åt det hållet också, tycker jag.

    • Lillan says:

      Nils Holmlöv!
      Nu måste du nog förklara dig lite bättre. Du säger att rätten att vara orakad/rakad inte är samma sak som rätten att se ut som man vill. För att argumentera din åsikt exemplifierar du detta dels med vilken uppståndelse det skulle bli om man kommer klädd i mjukiskläder på ett frackbröllop, dels att kunskap – eller snarare avsaknad av kunskap – om hur dina kollegor (kan faktiskt gälla alla människor) ser ut. Här förtydligar du detta med att det handlar om ställen på kroppen som du kanske inte kan se, men mycket väl dra en slutsats om utifrån hur de ser ut på sina ”synliga” ställen.
      Du har rätt och och du har fel!
      För det första – en social konstruktion är dynamisk. Människor i storstäder har sina normer, vilka inte alltid är i överensstämmande med hur samma företeelser uppfattas som norm i mindre städer. Normen är alltså också dynamisk. Vissa normer är givetvis att ses som ”allmänt vedertagna”, men normen är inte extrinsikal utan det är innehållet mot vad den åsyftar som kan uppfattas olika och värderas olika. En norm är därmed ingen dogm!
      En norm är en samling konstruktioner som gemensamt delas av merparten i en kultur (kultur på minsta nivå är familjen). Att inte dela denna norm betyder därför inte att vara en anomali eller vara onormal (med risk för att bli skitsnackad om eller dömd för), snarare att det i kulturen även finns andra normerande konstruktioner.
      Även den sämsta norm eller konstruktion kan vidmakthållas så länge majoriteten i en kultur väljer att manifestera denna, och då uppstår nästa fenomen – selektion och fördömande!
      Selektion i sin värsta form är marginalisering. Då uppstår precis det du beskriver, att bli baktalad, hånad, förföljd, eller dömd av andra för att man inte delar samma norm. Jag är också säker på att man ”väljer bort” vissa personer pga av dessa ”inte riktigt passar in”.
      Det här fenomenet känner vi alltför väl igen i historian!
      Normen har därför ingen rätt att döma eller nedvärdera andra konstruktioner och människor som valt dessa. Att en majoritet följer en norm betyder inte per automatik att det är den enda normen, inte heller den bästa normen. Vi utsätts ideligen för olika former av korstryck i samhället (kommersiell handel, ekonomiska vinningar, ideal, trender osv) och ju fler som faller för detta tryck ökar givetvis normens auktoritet. Men det betyder inte att normen är bra!
      Nu är ju ditt exempel om mjukisbrallor inte det bästa eftersom det knappast förekommer mjukisoverallklädda personer på ett frackbröllop, om inte normen i just den kulturen tillåter sådant vill säga. Men jag förstår var du vill komma.
      Vad det däremot handlar om är att det finns plats för fler normer i samhället och att det faktiskt förekommer många kulturer och subkulturer som har internaliserats i samhället. Sida vid sida.
      Ingen kan ta sig rätten att döma en annan människa för att denna har valt att leva i en annan social konstruktion.
      Så visst är rätten till att få vara orakad och/eller få se ut som man vill en och samma sak – vad skulle det annars vara?
      Tack för ordet!
      /Lillan

      • Nils Holmlöv says:

        Först några tillrättalägganden: jag drar inga slutsatser om mina kollegors kroppsbehåring baserat på hur de ser ut i övrigt. Det handlar inte om att jag tycker att de har rätt att göra som de vill utan om att jag helt enkelt inte är intresserad.
        Du drar rätt halsbrytande paralleller och jämställer en människas val att inte raka sig under armarna med hur olika subkulturer behandlats historiskt. Du pratar om förföljelse och marginalisering och för därmed medvetet eller omedvetet tankarna mot rasism och främlingsfientlighet.
        Det blir en förenkling på gränsen till fördumning. Som när vänsterdebattörer kallar allt som står till höger om sossarna för fascism och nazism och hävdar att Göran Hägglund och Breivik är samma andas barn. Eller som om en högerdebattör skulle hävda att Löfvén och Kim Jong Un är samma andas barn, eftersom de båda är socialister.
        Det blir svartvitt istället för nyanserat och leder bara till skyttegravskrig istället för att föra diskussionen framåt.

        • Lillan says:

          Hej Nils!
          Nej jag drar inga historiska paralleller eftersom detta fenomen förekommer än idag. Jag gör en beskrivning om hur samhällets sociala konstruktioner fungerar. På gott och ont. Om du tycker att det är en ”fördumning” så fördömer du ju i samma andetag landets invånare.

        • Lillan says:

          Ett tillrättaläggande: vi är överens i frågan.
          Jag bara omformulerar och driver den än mer i korrelat med vad du skrev: ”Jag menar bara att det är orealistiskt att tro att man ska behandlas likadant oavsett hur avvikande man väljer att vara.”

  8. Fredrik Näs says:

    Men herregud.. hur kan det ens bli en debatt, jag menar, vill hon ha hår under armarna så måste hon väl ändå få ha det! Jag förstår inte vem det egentligen är som menar att dom kan motargumentera hennes rätt till det.
    Debatten borde egentligen handla om att det är för lätt att aktivt mobba & nedvärdera personer över internet, utan att det får konsekvenser. Många av dessa pajaser har ju kommenterat med bild och fullt namn… hade vi haft ett rättssystem som faktiskt brydde sig om det som händer på internet så hade det här fått rättsliga konsekvenser för personerna..

    • Carina Svendsen says:

      Eller hur, för är det något vi behöver mer av i ett redan icke-fungerande rättssystem så är det ju frågor som människor faktiskt borde kunna hantera själva. Jag tycker vi börjar döma ut rejäla skadestånd med, det fungerar ju skitbra i USA. Ju mer lagar och regler vi har, desto mindre tänker folk själva, vi är ju redan där, allt som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet, du får fundera själv på vart det slutar.
      En av dom sakerna jag faktiskt har viss insikt är just rättssystemet, vi behöver INTE lösa mer problem genom det.

      • Fredrik Näs says:

        Jag vet inte vad du försöker uppnå med ditt otrevliga ironi betonade inlägg, och jag känner att svar som dina orkar jag inte lägga speciellt mycket energi på. Du får naturligtvis tycka vad du vill Carina, jag menar fortfarande att när påhopp blir så pass grova att folk önskar livet av någon så bör det definitivt på konsekvenser. Varför ska man komma undan med såna saker bara för att det är internet?

        • Carina Svendsen says:

          Det handlar inte om att det är för att det är på internet, tvärtom, det handlar om att internet är vi, 7Miljarder olika individer. Om vi inte kan leva i ”fred” där, utan att dra in polis, rättsväsende och staten..lycka till. Sen förundras ni när man vill gå in och reglera internet med SOPA, ACTA och FRA.
          När någon går med hår under armarna på stan, och 100 personer ser det, så förekommer allt det här, i människors huvuden, bara att det inte sägs eller skrivs ned.
          Den som gör det på internet gör det för att få uppmärksamhet, vilket ni ger dom.
          Det är precis som med barn, man ska inte premiera felaktigt beteende.
          Man vinner inte krig med mer krig, man vinner krig med mindre krig, det ni sysslar med är upprustning.
          Sen är det ju så, att i ett rättssystem som inte fungerar, så sker ju allt på bekostnad av något annat, så den som driver ett sånt här mål bör vara medveten om att det görs på bekostnad av någon som t.ex. blivit våldtagen, slagen, osv.
          Det är verkligheten i domstolarna idag.
          Dessutom får det ju som sagt motsatt effekt, pröva att prata med varandra istället.

          • Fredrik Näs says:

            Det enda vettiga jag kan ta ut av din kommentar är sista raden. Naturligtvis ska vi försöka prata med varandra, men vad gör man när det inte fungerar då? Ska vi låta det vara och acceptera att om man är annorlunda på internet så blir man mobbad? Ditt resonemang är det dummaste nonsens jag har hört på riktigt länge.
            Att du försöker vrida diskussionen till att handla om Sopa/acta/fra, det väljer jag helt enkelt att överse.
            Och din jämförelse med 100 personer på stan är väl helt skev den med, alla dom 100 har rätt att tycka precis vad dom vill, men det är när man börjar att yttra sig man får ta konsekvenserna av sina åsikter. När det man säger skapar sorg för andra.
            Liknelsen med barn är lika skev den, naturligtvis kan du överse ett barn som river ned någonting, eller skriker för uppmärksamhet, men när barnet skadar andra kan du naturligtvis inte överse det.
            Ditt resonemang om rättssystemet och hur det borde fungera är helt hårresande, i ditt resonemang så är det väl bara massmord som borde få tid i rätten då?
            Jag säger inte att våldtäkt och misshandel inte är grova och allvarliga kränkningar, för det menar jag verkligen, men pedofili, mord, massmord är kanske lite allvarligare iallafall? Så med ditt resonemang så ska vi inte heller behandla våldtäkt, och misshandel i rätten, eftersom att det sannolikt tar resurser från grövre brott? Kannibalism, ska vi behandla det?
            Naturligtvis bör ogärningar få konsekvenser oavsett om dom sker på internet eller IRL.
            Slutligen så tror jag att du skriver endast för att skapa konflikt i en annars bra diskussion, ett s.k troll.

          • Carina Svendsen says:

            Jag la ingen som helst värdering i det jag sa om rättssystemet, jag berättade vad som faktiskt händer, hur det faktiskt fungerar, redan idag.
            Frågan är då om vi bäst löser det här genom att dubbla bemanningen i svenska domstolar, eller om det finns andra saker vi kan göra, som fungerar bättre?

  9. Håret i armhålan är verkligen en icke-fråga!
    Mobbingen det har resulterat i är dock ett verkligt problem som vi behöver ta tag i. Det handlar inte om att man inte får tycka att en hårig armhåla är äcklig, för det får man. Det handlar om att man ska vara snäll mot, och visa respekt för sina medmänniskor. Inget annat!
    Du får gärna tycka att jag är äcklig, det är din rättighet (jag har hår lite här å där) men om du startar en kampanj på internet (eller nån annanstans) som går ut på att tala om för alla hur äcklig jag är, då gör du mig ledsen.
    Så tycker jag

  10. Daniel says:

    Går det att förklara alla arga reaktioner med rädsla? Rädsla för det som avviker från normen? Om det inte passar in i bilden som hela tiden slängs i ansiktet på en via alla ”skönhetsideal” så blir uppenbarligen reaktionen såhär. 🙁
    För övrigt fick shitjamstalldistersay mig att tappa hakan. Vad är det för fel på folk?

    • Martha says:

      Jag tappade också hakan, Jag tror att de flesta av dem aldrig skulle säga samma sak till någon med sin röst, vad är det som gör att det känns ok på nätet?

      • Fredrik Näs says:

        Vetskapen om avsaknad av regler och konsekvenser.
        Tragiskt men sant.
        Man kan ju ofta läsa om hur barn som blir mobbade får det värre idag, än förr, pga att mobbarna följer med hem, över internet.

  11. […] Välskrivet om den omdiskuterade diskussionen om hår. […]

  12. […] att läsa finns på Svt, Svt, Facebook, ajour, Hanna Fridén, och på en massa andra […]

  13. […] skriver Sofia Mirjamsdotter väl på Ajour om diskussionen om tyckandet om hår som pågår här och där just nu. Hon belyser både vad som hänt och förklarar varför det […]

  14. […] det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om […]

  15. fredrik kullberg says:

    ”Det ena behöver inte utesluta det andra” – jomen det är ju precis det det gör. Åtminstone på Ajour. Här skrivs ingenting om Syrien men massor om armhålan.

  16. IM says:

    Lite hyckleri att Mymlan av alla beklagar sig över en mobbningskampanj när hon själv var med och startade en av de största mobbningsdreven genom tiderna. Jag tänker på klart på prataomdet kampanjen mot Julian Assange.

  17. calandrella says:

    Som vanligt välskrivet, Sofia! Detta stycke reagerade jag dock på: ”Det är en sak när tonårskillar vräker ur sig skit mot Fridén och andra som engagerar sig i debatten, (även om det såklart inte är acceptabelt) men när två vuxna män, pappor till döttrar, reagerar så här blir jag beklämd.”. Ålder och kön är ingen ursäkt alls för personangrepp. Att den fysiologiska förmågan till god debatteknik finns hos tonårskillar har jag empirisk bevisning för i form av många av mina vänner och mig själv för den delen.

  18. […] i Tankesmedjan på P3 (och på ett vänligt men inte helt problematiserade sätt av Sofia Mirjamsdotter på Ajour), har fått mig att försöka gömma mig under tusentals sidor sci-fi under de senaste dagarna. Jag […]

  19. […] Hanna Fredén och en annan bloggare som är läsvärd har skrivit en om det i sin krönika – Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) Kan vi, snälla, år 2012 i vårt upplysta samhälle vara överens om att det är okej att […]

  20. Carina Svendsen says:

    Det här är ett svar till Eva längst ner, eftersom det inte gick att svara på den kommentaren.
    Du använder ett citat som jag tror att du inte förstår.
    ”Man kan inte kämpa ihjäl en skugga, (eller tiga, för den delen) den dödar man med ljus”
    (Sigfrid Siewertz)
    Andemeningen är ju precis det jag säger, att man inte kommer framåt med 2 lika starka krafter på ständig kollisionskurs.
    Ni gör ju precis samma sak som den som inledde den här frågan, ni blir en slags åsiktsfacist, men jag gissar att du tycker att din åsikt står för ”ljuset”, kontra någon annans åsikt som är ”mörkret”?
    Det är bara 2 åsikter, båda är mörkret, eller ljuset, hur man nu väljer att se på det.
    Om något tror jag snarare att den som kastar ur sig idiotiska saker om någons kroppsbehåring på något plan faktiskt är medveten om att det är korkat.

    • Carina Svendsen says:

      Och pratar man om ”nätmobbning” (eftersom jag läste Nils Holmlövs kommentar under) så blir det ju en sifferlek.
      Om det finns 1miljard människor på Internet, är det ”mobbning” då om 2-100 människor tycker något? Eller ens 10.000?
      Om du ska få använda facebook och internet som din dagbok, och klotterplank, ska inte andra får göra det då?
      Om bara positiva saker ska få skrivas på internet så blir det ju så förljuget så det blir direkt farligt.

  21. Kjell says:

    Kan inte en massa kändisar visa armhålehår? Då tror jag mycket av diskussionerna skulle bli avtrubbad.

  22. […] Sofia Mirjamsdotter skriver att det inte handlar om en armhåla utan att det handlar om människors rätt att se ut som man vill. Jag håller med henne, men ser en större struktur bakom denna hårresande debatt. Armhålehårets […]

  23. […] Sofia Mirjamsdotter skriver att det inte handlar om en armhåla utan att det handlar om människors rätt att se ut som man vill. Jag håller med henne, men ser en större struktur bakom denna hårresande debatt. Armhålehårets […]