Ajour har tidigare skrivit om den svenska reklambyråns nallebjörns-attack i Vitryssland. Internationellt och i Vitryssland har saken fått stort genomslag, men i Sverige har det funnits ett starkt fokus på kritik mot reklambyrån. Vad har egentligen hänt? Vitryssland-kännaren Martin Uggla reder ut bakgrunden.
Tidskriften Fokus publicerar i sitt senaste nummer ett långt reportage med rubriken ”Björntjänsten – så sänkte ett gäng reklamare det svenska demokratiarbetet i Vitryssland”. Det handlar förstås om Studio Totals omtalade nallebjörnsaktion i början av juli. Tonen i artikeln är omisskännligt kritisk mot Studio Total och syftet är uppenbarligen att ge en bild av att alla utomstående bedömare är negativt inställda till reklambyråns aktion och dess konsekvenser.
Jag har själv haft ganska många journalistsamtal om diplomatbråket mellan Sverige och Belarus (Vitryssland) den senaste tiden och kan notera att några frågor ständigt återkommer:
Vad beror den diplomatiska krisen på? Kan Studio Totals nallebombning ha varit en bidragande eller rentav avgörande orsak? Och vad ska man egentligen tycka och tänka om den aktionen och om dem som genomförde den?
Det är tydligt att Studio Totals bakgrundshistoria påverkar svenska journalisters attityd till turerna kring nalleaktionen. En omfattande misstro lyser igenom i så gott som samtliga intervjuer jag har gett, samtidigt som man från mediernas sida uppenbarligen har svårt att släppa nallebjörnstemat och spekulationerna kring i vilken mån gosedjuren påverkat de utrikespolitiska skeendena.
Jag har å min sida gång på gång upprepat – också i en intervju med just Fokus reporter – att jag inte tror att Studio Totals aktion spelat någon viktig roll för utvisningen av Sveriges ambassadör Stefan Eriksson. Nallebombningen var en spektakulär händelse som jag i grunden är positiv till – eftersom den onekligen väckt uppmärksamhet i omvärlden kring situationen i Belarus och inneburit ett moraliskt stöd för många belarusier.
Men det som i det här sammanhanget utgör ett mer substantiellt hot mot Lukasjenka är den konkreta politik som EU fört på senare tid, med tydligare stöd till demokratirörelsen och eskalerande straffåtgärder mot regimen. Här har Sverige varit ett av de mer drivande länderna till förmån för en principfast linje fokuserad på mänskliga rättigheter, medan vissa andra EU-medlemmar stått för en mjukare politisk inriktning. Utrikesminister Carl Bildt har gjort flera skarpa uttalanden som spridits brett i oberoende belarusiska medier.
Att Sveriges ambassad i mitten av juli i sina lokaler hyste ett möte med den kända schlagerstjärnan Loreen och hustrun till Belarus främste människorättsförsvarare, den fängslade Ales Bjaljatski, jämte flera andra framträdande representanter för människorättsrörelsen och oberoende medier, var också en tydlig markering som säkert retade gallfeber på Lukasjenka.
EU-politiken påverkas förstås av den bild som unionens ambassader förmedlar inifrån landet och att Stefan Eriksson – med sin djupa förståelse för och kunskap om det belarusiska samhället – spelat en viktig roll i den processen, är det få som betvivlar. Att han dessutom byggt upp ett imponerande kontaktnät inom breda belarusiska kretsar har också bidragit till att skapa effektiva kommunikationskanaler mellan representanter för demokratirörelsen och beslutsfattare inom EU.
Utvisningen av Eriksson bör därmed förstås dels som en bestraffning av Sverige på grund av dess utrikespolitik, dels som ett sätt att göra sig av med en nyckelfigur i förverkligandet av densamma.
Men Studio Total då? Dessa jämrans reklammakare som man inte kan lita på och som förmodligen bara är ute efter att skapa publicitet kring sig själva och sin byrå…
Jag tycker att det var befogat att ifrågasätta nyheten om nallebombningen när den släpptes. Jag gjorde det själv när nyheten kom. Studio Total hade ljugit förr och kunde mycket väl ha gjort det igen. Men när bevisen sedan trillade in och det blev uppenbart att uppgifterna stämde borde diskussionen istället ha övergått till att handla om aktionen som sådan.
Följer man belarusiska oberoende medier – och deras kommentarsfält – kan man notera att Studio Totals nallebombning överlag möter stor uppskattning. Den uppfattas som ett moraliskt stöd och passar väl in i det mönster av humoristiska aktioner där just gosedjur förekommit frekvent under det senaste halvåret. Många vittnar om att de skrattat åt händelsen och åt regimens försök att hantera det pinsamma i hela situationen.
Samtidigt finns det en stark upprördhet över behandlingen av journaliststudenten Anton Surjapin och lägenhetsuthyraren Siarhej Basjarymau som satt häktade i en dryg månad och alltjämt riskerar rättslig påföljd, på helt absurda grunder anklagade för ”medhjälp till brott”. Men vreden riktas inte mot Studio Total utan mot regimen. Och det med rätta.
Man har naturligtvis ett ansvar att inte utsätta utomstående för risker när man genomför aktioner som denna. Men enligt de uppgifter som jag sett och hört har man från reklambyråns sida vidtagit just de försiktighetsåtgärder som kan krävas. Man har inte involverat några belarusier i sina planer och har dessutom efter aktionen öppet och tydligt klargjort att man agerat helt självständigt utan någon hjälp inifrån.
Surjapin lyckades belägga regimen med lögn genom att offentligt publicera bilder på landade nallebjörnar. Ett journalistiskt avslöjande som spelade stor roll i ett läge där man från officiellt håll försökte förtiga hela historien. Basjarymau hyrde ut en lägenhet till Studio Total som ett led i sin näringsverksamhet. Den reella kopplingen till Studio Totals gränspassage är i båda fallen obefintlig. Fängslandet av Surjapin och Basjarymau var således inte resultatet av någon oaktsamhet från Studio Totals sida, utan en följd av ett förfärligt rättsövergrepp.
Det är för övrigt inte ovanligt att utomstående personer drabbas i samband med regimkritiska aktiviteter av olika slag. Och journalister som publicerar obekväma sanningar och annnan av regimen icke önskvärd information riskerar hela tiden repressalier. Att sprida Carl Bildts uttalande om att Lukasjenka är en ”buse” skulle förmodligen också kunna leda till åtal. Så fungerar det belarusiska förtrycket, och dess offer borde uppmärksammas mycket mer i omvärlden. Men det kan knappast vara ett rimligt alternativ att sluta protestera och övergå till total passivitet, för det är ju just det som regimen helst av allt vill. Och det kan i detta sammanhang knappast spela någon roll om den som engagerar sig är svensk eller belarusier.
Om det trots allt skulle finnas ett visst samband mellan nallebombningen och utvisningen av Stefan Eriksson bör man på motsvarande sätt se det som ett övergrepp från den belarusiska regimens sida, snarare än ett resultat av Studio Totals aktion. Annars accepterar man ju den skeva logik som i så fall ligger till grund för Lukasjenkas agerande, nämligen att Sverige och dess officiella företrädare bör hållas ansvariga för allt som svenska medborgare gör.
Jag känner inte Studio Totals medarbetare och vet inget om bevekelsegrunden för deras människorättsengagemang, men det finns såvitt jag vet ingen självklar motsättning mellan ett sådant och en hög PR-kompetens. Obestridligt är att de med sin aktion har lyckats skapa stor uppmärksamhet kring situationen i Belarus, och det är som sagt positivt. Den samhällsförändring som behöver komma till stånd i landet förutsätter ett långsiktigt arbete av helt annat slag, men det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra.
TEXT: Martin Uggla, Vitryssland-kännare med mångårig erfarenhet genom uppdrag av bland annat Sida, Utrikespolitiska institutet och Uppsala universitet.
Follow @martinugg

Ämnen: Ales Bjaljatski, basjarymau, Carl Bildt, loreen, lukasjenka, martin uggla, stefan eriksson, studio total, surjapin, vitryssland