Rånaren från guldrånet i Södertälje har avlidit. Nyheten släpptes alldeles nyligen och det är såklart en tragedi för alla inblandade. Rånet är också en nyhet som har berört väldigt många. Inte för att nyheten i sig var spektakulär, utan för att den var så väldokumenterad. Rånet skedde mitt på dagen i Södertälje centrum, varför alla med en mobiltelefon lyckades fånga händelsen i rörlig- eller stillbild.
Allt det där är väl bra och går i linje med att journalisten inte längre är den första att rapportera nyheter. Några minuter efter rånet var hela Facebook full av rapporter om saken. Avmätt, eller kanske chockskadat, skrev medborgare om skottlossning, att det låg skadade rånare på marken. Några twittrade förvirrat ut bilder på händelsen.
Inget av det här är onaturligt, eller ens sorgligt för medier. Även om också medborgaren blivit förmedlare av nyheter har tidningen fortfarande en viktig funktion som redaktör och producent av helhetsperspektiv. Men kanske framförallt i ansvar.
För medan traditionella jounalister har erfarenhet av att dokumentera pågående rån, kan medborgarjournalisten vara livsfarligt naiv.
Det fanns ett tydligt exempel på just detta under Södertäljerånet. En medborgare såg polispådraget, fiskade snabbt upp sin mobilkamera och kastade sig in i tumultet. På första parkett, bara några meter bredvid hukande poliser, fångade han hela förloppet. Från ett fönster i närliggande byggnad fångade en annan medborgare hela skedet:

Det blev spektakulära rörliga bilder. När polisen hukade sig för kulor tog istället medborgarfilmaren ett steg ut för att få bättre bilder. Det hade inte blivit bättre bilder om ens kameran suttit på polisens axel. När kulor började vina runt medborgarfilmaren ställde han sig bakom ett träd, men fortsatte sin jakt.

Efter ett tag tvingas medborgarfilmaren bort av polis. Och strax senare hör han av sig till medier med den exklusiva filmen.
Den digitala tiden tycks skapa en omedveten längtan efter att vara i stormens öga. Kanske beror den på vår ständiga beredskap för att fånga ett ögonblick, förvandla det till en Facebookstatus, eller en instagrambild. Kanske var det därför så många statusar i sociala medier nästan var besvikna över att de var några hundra meter från årets ”actionhändelse” och ändå missade det. Att det handlar om att vi känner ständig jour för att direktsända det som är en nyhet?
Det kan så klart vara bra, men ibland är vi så besatta av att fånga ”bilden”, att vi glömmer verkligheten. Som i fallet med familjen som blev påkörda av ett tåg häromdagen. Vem var personen i bil som hellre filmade händelsen än kastade sig ut för att hjälpa bilen och familjen som fastnat på tågspåret? Eller vem var personen som kastade sig ut från tåget, inte för att hjälpa, utan för att fotografera?
Har vi blivit så avtrubbade? Har allt blivit ett spel där vi hämtar hem likes eller några tusenlappar från kvällstidningarnas tipstjänst? Ibland känns det åtminstone så. Och ibland blir det så beklagligt att man vill sätta sig ner och gråta. Som med Japanen som krigsturistar. Det vill säga reser till de länder som är värst krigshärjade för att fotografera missär, död och krig. Inte som journalist, utan som turist. Varje dag går han ut till frontlinjen tillsammans med rebellstyrkorna och turistfotar, för kickens skull. När som helst kan han dö. Men han fångade det åtminstone på bild.
Är det samma cyniska kick-sökande som gör att medborgare tar ett steg ut under skottlossningen i Södertälje? Vad gör vi i så fall åt saken?
Det är här mediers ansvar träder in. Det är här mediers kunnande om publicistiskt ansvar borde få plats. Så att när medborgarfilmaren hör av sig till kvällstidningarna med sitt videomaterial tar de ett ansvarsfullt beslut och väljer att inte publicera. För att inte uppmuntra medborgarinsatser som går ut på att riskera livet. Eller för den delen turista i stridszoner.
Så vad hände? Expressen köpte bilderna. Och intervjuade medborgaren om saken:

Det är så klart lätt att några dagar senare sitta och peka finger åt saken. Kanske hade inte Expressen hela bilden? Kanske hade de flesta av oss, med nyhetsjaktens adrenalin i kroppen, tagit samma beslut? Kanske. Men samtidigt är det viktigt att samtala om var ansvaret börjar.
Flera medier har diskuterat och tagit det här ansvaret tidigare. Om att vara restriktiv med att köpa in paparazzibilder, för att inte uppmuntra en svensk fotografkultur som kränker privatlivet. Jag vill minnas att den diskussionen var extra aktuell strax efter prinsessan Estelles födsel? Kanske behövs ett sådant ansvar även vid inköpandet av läsarbilder.
För föreställ er det hemska i att en läsare nästa gång avlider efter skottskador. Han som bara försökt hjälp sin tidning att få några bra, exklusiva bilder.

Ämnen: etik, Expressen, facebook, instagram, journalistik, medborgarjournalistik, pressetik, rånare, södertälje, södertäljerånet, Twitter