Som vanligt presenterar jag en salig blandning av det bästa som Spotify haft att erbjuda den senaste veckan. En stark start med ett överraskande, och välkommet, slut.
Phantograms samlade låtar skrivna över tid, i rörelse, på klubbar och hotell. För klubbar och hotell?
Sleigh Bells skrik och skrän hade pollerats och förfinats till något annorlunda, mer kommersiellt, och, okej då, bättre.
Grimes var fantastisk, på alla sätt och vis. Hon slår stort i år.
Popular Computers bedårande samling poplåtar var en mix av synt och drömska, baleariska rytmer.
of Montreal, eller snarare Kevin Barnes och hans marionetter, är svåra, om inte omöjliga att första sig på. Som att det nya albumet drog åt samma håll även om innehållet inte gjorde det.
Richard Swifts precisa produktion visade sig återigen varit en oumbärlig faktor för Damien Jurados lika delar spretiga som gedigna melodier.
Colleen Greens garagepop var på gränsen till onödigt älskvärd.
Josh Klinghoffer slösar inte bara bort sin talang på Red Hot Chili Peppers, han tog också till vara på den med Dot Hacker.
Barna Howard lät som Bob Dylan när han levererade dåtidens americana i nutid.
King är inte Paul King. King är tre kvinnor vars blandning av R&B, soul och elektronisk musik bredde ut sig som en sommaräng.
Unicycle Loves You stod för klatchig, och Disappears för muskulös, garagerock.
Todd Terje vårdade Roxy Music med vördnad och respekt när han ansatte deras klassiker ”Love Is The Drug” med sin typiska discodub.
EMA blickade tillbaka med en fenomenal låt (och video) för att, till förmån för Jamie Isaacs Foundation, motverka mobbning.
Peter Broderick släppte en platta med en URL som titel, för att tillgängliggöra dess omslag och texter oavsett var och hur du införskaffat det. Just det, den var bra också – plattan.
Mansions On The Moon släppte ifrån sig inte bara en, utan två högklassiga gamla låtar till Spotify.
Experimentella The Chap gjorde sig tillgängliga och lät mer pop – bättre – än någonsin förut.
Världens muntraste norrmän, Team Me, stod för underhållningen och svikna Jim White för svårmodet, även om han, sin vana trogen, inte kunde låta bli att släppa fram humorn i den mörkaste av stunder.
Storslaget av Patrick ”Jeff Buckley” Watson & CO.
Swindiefarbröderna Easy återvann lusten och lät den fortplanta sig i våra nostalgiska hjärtan.
M. Ward poppade till sig.
The Menzingers var ett smittsamt virus.
The Mynabirds, med sångerskan Laura Burhenn i spetsen, klampade sig taktfast fram med stora steg och vred upp stämningsgraden till max.
Young Empires hipsterpartyelectrodanspop glänste inte hela vägen, men höll åtminstone farten.
Terry Malts kallade sin musik för motorsågspop. Ingen sade emot. Kanske av rädsla?
Nord & Syd samlade indiepop-Sverige.
Bright Moments kärleksfulla pop avväpnade bekymmerslöst eventuella belackare.
Teeels (ja, med trippel-e) syntpop svävade vidare på lätta, stolta vingar – högt över tidigare material.
Alice B fördrev demoner med både vacker och ledsam poplyrik.
Agent Side Grinder. Agent Side Grinder. Agent Side Grinder. Gäst. Agent Side Grinder. Gäst. Även monotoni var bra när utrymme också gavs för finbesök.
Crocodiles noise skulle vara mer pop än rock. Nog rockade poppen allt.
Merparten av ovan nämnda band och artister återfinns i mina spellistor för årets, enligt mig, bästa låtar respektive remixer. Du hittar dem annars garanterat i februarilistan. Fler tips hittar du också på Spotifierad.se.
Illustration: Gustaf Öhrnell.
