Om politik, passion och sociala medier – men framförallt om vad det kan åstadkomma tillsammans

Vad händer med politiken när den slutar engagera? Kanske skapar det större utrymme för de som lyckas hitta engagemanget?
Den här texten handlar egentligen om ett filmklipp som du borde se. Om Kony. Så skippa hela texten och titta bara på klippet om du har lite tid. Men låt mig börja i en ände som för mig gav klippet kontext.
Förra veckan deltog jag i en panel som diskuterade Demos nya undersökning om Sverigedemokraterna på Facebook. Ulf Bjereld har redan skrivit lite om det här på Ajour. Jag ska inte upprepa det han sa, men hela samtalet satte igång tankarna.
Jag tror inte grejen med Sverigedemokraterna är att de har lyft en fråga ingen annan tidigare har vågat lyfta, utan att de har visat engagemang. De har zoomat in på en fråga, blivit besvärande närsynta, men utifrån det skapat retorik och ett engagemang – en passion! – som smittat.
Deras politik har en tydlig fiende, inte bara i politiken utan också i samhället. De skapar en illusion om att istället för att deras retorik och politiska idé är korkad, är den så brännande och vass att ingen annan vågar ta i den.
Utanförskap förenar.
Det är därför man har skapat ett eget medie i först Politiskt inkorrekt, sedan Avpixlat. Där säger man ”sanningar” ingen annan vågar säga, ingen annan vågar publicera. Det är utanförskapet som gör att man kan samlas och så effektivt bygga upp närvaro i sociala medier. För det är här man, genom envishet och genom att organisera sig kan regera kommentarstrådar och forum. Nätet är plattformen där de kuvade, de av samhället så länge utstötta, kan få sin revansch. Där deras röst kan räknas. Där mångas röst kan betyda något.
Mätningen Demos gjorde visade att många av de Facebookengagerade Sverigedemokraterna inte bara hade en ovanligt hög tilltro till parlamentariska tillvägagångssätt, de är också ovanligt engagerade även demonstrationer och manifestationer på gator och torg. Intresset engagemanget får näring på nätet och konverteras sedan till fysiska uttryck.
Det här har inte så mycket att göra med Sverigedemokraternas politik eller en ovanligt stark strömning av främlingsfientlighet i samhället. Vi har sett samma tendens när Piratpartiet fick sina två mandat i Europaparlamentet. En våg av engagemang från medborgarna kring integritetsfrågor som aldrig plockades upp av de etablerade partierna. Och vips proteströstade Sverige in Piratpartiet i EU-parlamentet.
Någonstans här tänker man att svenska riksdagsledamöter borde förstå nätet, möjligheten i det. Att det ger möjlighet att förstå sina väljare, men också vilka konsekvenser det kan få om de lyckas smitta med engagemang? Inte minst med bakgrund av Barack Obamas framgångsrika kampanj. Och visst åkte politiker dit, men hem hade de bara med sig ett gäng digitala handböcker. Svenska politiker var fortfarande lika aningslösa om vad kärnan handlade om.
Passion. En politik som känns. Som får oss att se en större bild, var vi är på väg. Ett samhälle där alla är delaktiga, trivs, strävar framåt, blir bättre.
Om allt det där skrev jag i en DN-krönika förra veckan.
Men i dag satt jag och tittade på ett klipp som gjorde allt så mycket tydligare.

Det handlar om en amerikansk snubbe som åkt till Uganda och insett att det finns en idiot till ledare där som heter Kony som gör pojkar till soldater och flickor till prostituerade.
Denna amerikanske snubbe valde att göra något åt det och har lagt flera år på att få USA att engagera sig i fallet. En organisation har skapats och sedan två veckor har de börjat sprida en film och en kampanj som heter Kony2012. Idén är fenomenal. Om hela världen får reda på vad Kony gör borde de vilja stoppa honom? Kony borde bli känd. Lika känd som George Clooney eller Madonna.
Jag såg filmen ikväll och kände mig uppspelt och maktlös på samma gång. Maktlös för att det pågår någonstans så långt bort och vad kan lilla jag göra?
Uppspelt för att det var ett så fantastiskt budskap, paketerat så väl och där sociala medier inte är ett slags one night stand med sin publik, utan ett redskap för att dela på makten.
Jag satt tyst flera minuter efter att klippet (som är nästan en halvtimme långt och därmed borde hamnat i youtubedöden) slutat och insåg nätets makt. Kollektivets makt. Sökte efter pretentiösa och klichétunga ord om att ”alla kan göra något”.
Men framförallt: Tänk om politiken bara hade ett uns av den här passionen, den här viljan att förändra.
Den här tron på att politik och demokrati ytterst handlar om att många kan uppnå något stort.
Jag vill tro att om övriga partier bara hade ett uns av det, hade stått så rotade bland sina väljare, hade det inte funnits någon anledning för någon att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna.
Skit i det nu. Titta på den här filmen. Hela världen och internet gör det just nu. Engageras, sprid och fascineras av vilken tid det är just nu. Där du och jag har makten.

KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.
Uppdaterat: Här skriver jag mer om kritiken mot Kony2012

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

29 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. My Hallin says:

    Hand upp, jag erkänner. Jag hade aldrig hört namnet Koney förut. Nu har jag det. För jag har sett filmen (som var helt snuskigt välgjord, viktig och fängslande från första millisekund).
    Det första som for genom huvudet var: jahapp, en länk och en RT blir ju alldeles för fjuttigt och står ju inte alls i proportion till tyngden i filmens budskap. Och de verkar ju redan ha kommit så långt. Vad ska lilla jag göra?
    >Maktlöshet.
    Nästa tanke: fast jag klickade ju på playknappen för att jag såg den via dig. Mitt i natten, på Facebook. Dela, +1:a, prata om, bokmärka, gilla, RT:a och t.om. pinterest:a – via digitala medier kan faktiskt alla göra någonting.
    >Makt.
    Så jag väljer att göra någonting; jag ska sprida detta vidare till mina nätverk, cirklar och följare. För viktiga budskap och bra innehåll vill alla ta del av. Även okristligt sent om natten.

    • Carina Svendsen says:

      Men ni är som några j-vla (ursäkta) turister i verkligheten.
      Visade den där filmen på något du inte visste fanns!?
      Vad hjälper det att sprida det vidare?
      Du och Johan Norberg kan bilda klubb, han som väl plockar ut någonstans kring 35k i lön tyckte det var så fantastiskt att människor hade $1.25 om dan att leva för.
      Det är väldigt lätt att glädjas åt minskad fattigdom när man är rik. Det är ju dessutom en falsk bild, att någon har $1.25 eller $1.50 är ju irrelevant, antingen svälter man ihjäl, eller inte, och man bryr sig inte så himla mycket om maten man får kostar $1.25 eller $1.50
      Suck, och du jobbar på Skolverket?

      • Hmm says:

        Så bara för att det finns mer elände än det här så ska man inte sprida denna film?
        Din retorik verkar gå ut på att om inte gör allt på en gång så ska man inte göra något alls. Är du en superhjälte eller? Och om ja, vilken sort är du som kan lösa alla problem på en gång och varför har du inte redan gjort det?
        Hur det ser ut för oss andra är att allt du förmår att göra är att sitta här och gnälla över att folk vill engagera sig i enskilda projekt. Lyft på din egen rumpa nu och ut och rädda världen med dig. Här skulle jag tror att du inte kommer längre.

      • My Hallin says:

        Ja att sprida den vidare, vilket många gör, ökar förhoppningsvis folks kunskap om den här frågan och kanske kan inspirera andra att haka på eller skapa något liknande? Vad vet jag.
        Känns iaf som en roligare fokus än det du har.

        • Carina Svendsen says:

          Jag försöker väl kanske anpassa fokus efter omständigheter, om du faktiskt har umgåtts/hjälpt/känt människor i utsatta situationer så vet du att det kan vara lämpligt.
          ”Roligt” är kanske inte rätt fokus i det här fallet, man behöver inte alltid vara allvarlig, men man _måste_ vara det. Men det är kanske rätt…krig och svält är ju så tråkigt.
          Vi har all kunskap vi behöver, det går inte att förklara eller rättfärdiga hur vi hjälper människor med att vi inte vet bättre, det handlar bara om tillämpningar och värderingar. Det bör ju inte minst kanske påpekas för någon som älskar Apples produkter.
          Jag hörde att man med den nya iPad2 HD nu skulle kunna köpa ett certifikat, ungefär som att man klimatkompenserar genom att betala lite extra när man flyger (för det måste ju fungera, om man betalar mer så släpper man ut mindre?) och med det certifikatet så får man en bild på alla dom glada kinesiska arbetarna som tillverkat den, och dom får 15 minuters extra rast, det kommer lanseras som ”Apple Care Pack HR”
          Och ja, jag är en superhjälte, som en del av den superhjälte-ed jag svurit ingår (bl.a.) att påpeka människors bristande självinsikt, varhelst nödvändigt, allt i George Carlins anda.
          (sen har jag inga ambitioner att rädda världen, men däremot lever jag som jag lär, och jag tror att världen räddar sig själv om vi faktiskt ser konsekvenserna av det sättet vi lever på, utan att på något sätt påstå att jag är perfekt, men jag har inget emot kritik. Ni är så osannolikt konflikträdda, hur vågar någon komma och säga att ni gör fel..uppenbarligen gör vi fel, och ni gör ju inget nytt, den där filmen är ju bara ett nytt Band Aid eller..ni gör ju ingenting, ni visar det för någon annan, och hoppas att han/hon _gör_ något, som visar det för någon annan..)
          Om ni istället för att bli så defensiva faktiskt tar till er vad jag säger, så kanske ni lär er något?
          Men ni har rätt, det var allvarligt och tråkigt, vi pratar om nåt annat…såg ni den nya bilden på Blondinbella..guuud vad tjock hen såg ut..

          • Hmm says:

            Har inga problem med konstruktiv kritik. Gnäll däremot går fet bort.

          • Carina Svendsen says:

            Och vad är konstruktiv kritik? Inlindad kritik? Kritik som berättar dom bra sakerna du gör, och alltså inte är någon kritik alls?

  2. Anders says:

    Tyvärr så var det länge sedan våra politiker brydde sig om ideologi. De anpassar sig till vad väljarna tycker och därför finns det ingen anledning för folket att engagera sig. Svunna är de tider då de politiska rörelserna engagerade genom att utbilda. Nu ligger de med örat mot rälsen och ser till att paketera sitt budskap enligt marknadsföringens regler. Politik är ett jobb som det gäller att behålla och handen på hjärtat, vems jobb tror du är viktigast politikernas eller väljarnas? Det är väl tydligt vilket jobb de bryr sig om och det är väl egentligen fullt naturligt. Vi blir ju titt som tätt påminda om att vi inte ska förvänta oss mer av de folkvalda. Juholts alla påhitt är ju bara toppen på ett isberg där alla ser till att sko sig på bästa sätt. Han åkte dit för att hans partikamrater skvallrade på honom och för att han utsattes för extra granskning. Kommunismens död har även gjort andra ideologier överflödiga. Det finns inte längre några idealister inom politiken och när du röstar handlar det i princip om hur några procent av din lön ska fördelas.
    När politiken blivit irrelevant är det extra intressant att sociala medier kan engagera. Att vi med små resurser kan föra ut budskap som i sann demokratisk anda växer sig stora OM det finns ett intresse. Man ska inte underskatta det virala medvetandegörandet och risken är att de stora tröga organisationerna hamnar efter de mindre lite mer kvickfotade aktörerna. Att dessa råkar vara SD är naturligtvis beklagligt men SDs framgångar är väl också ett tecken på att politiken blivit irrelevant. Den samlade politiska kompetensen i det partiet är skrattretande. De består ju till största delen av ett gäng hillbillys som skyller sin egna olycka på invandrare. Det är deras ideologi: Allt blir bättre utan invandrare. Enkelt att förstå och för de icke tänkande väljarna är det ett tryggt budskap. Det är tryggt att veta att någon annan är ansvarig för ens egna misslyckande.

  3. Idag är ordet ”engagera” ett positivt och modernt uttryck. Det handlar om att skapa intresse, brinna för en idé eller sakfråga.
    På Google får glosan drygt 25 miljoner träffar. Men ordet har en äldre och nära släkting i ”propaganda”. Som sökord utklassar propaganda sin unga kusin med sina 174 miljoner träffar.
    Men släktens värsting är det framgångsrika begreppet ”reklam” som toppar med 263 miljoner fullträffar på Google.
    Grundvillkoren för propaganda, engagemang och reklam är desamma. Marknadsföringsgeniet Joseph Goebbels var propagandaminister i Tredje Riket och ansvarig för ”folkupplysningen” förklarar propaganda:
    ”Den propaganda är bra som leder till framgång och den är dålig som misslyckas att uppnå det önskade resultatet, hur intelligent den än är, för det är inte propagandans uppgift att vara intelligent, dess uppgift är att leda till framgång. Därför kan man inte säga att er propaganda är oslipad, för elak. Detta är inte kriterier som den kan beskrivas med. Den bör inte vara anständig eller varsam, mjuk eller ödmjuk. Den bör leda till framgång. Om någon säger till mig: ’Er propaganda ligger inte på någon väluppfostrad nivå’ är det ingen mening för mig att prata med honom alls. Strunt i huruvida propagandan alls är välartad. Det som spelar någon roll är att den uppnår sitt syfte.”
    En annan idé, om ett väldigt rike som engagerar massorna, är kristendomen. Syftet med kristendom är att upprätta ett ”gudsrike”. Hur detta ska bli verklighet är utförligt beskrivet i Uppenbarelseboken, där exempelvis en tredjedel av mänskligheten ska utrotas i en global etnisk och religiös rensning.
    Uppenbarelseboken är en studie i storslagen propaganda och tyranni. Alla oliktänkande är ”fiender” och måste utrotas. (Och som om detta inte vore nog, tvingas de återuppstå för att sedan plågas för evigt i ett helvete.)
    Denna centrala vision i kristendomen får Hitlers drömmar om ett Tredje rike att framstå som moderata med måttliga dimensioner.
    Vad vill jag ha sagt? Vad propagerar jag för? Jo, jag vill stoppa kristendomens framtida brott mot mänskligheten genom att engagera dig Emanuel Karlsten i det arbetet.
    Lyckades jag väcka ditt intresse?
    PS
    Har försökt att korta ned texten men utan framgång. Ber om förståelse…
    Ds

    • Älskar verkligen ditt engagemang här, men tyvärr slutar jag lyssna när du drar jämförelsen med guds rike och tredje riket. Jag kan helt enkelt inte relatera till den världsbilden.

      • Carina Svendsen says:

        Vi genomför ju t.ex. experiment på människor som hade gjort Hitler grön av avund, eugenics och skapande av ”den perfekta rasen” (även om vi inte kallar det ras längre) är ju mycket längre än vad Hitler någonsin kunde tänka sig att gå.

      • Jag jämför inte världsbilder utan hotbilder.
        Nazismen gjorde vi upp med under det senaste världskriget. Men vi har aldrig gjort upp med kristendomens hotbilder där ett nytt världskrig planeras i framtiden. Denna gång är det inte judar men oliktänkande som är måltavlor.
        Jag jämför inte världsbilder utan de metoder som används för att skapa den perfekta människan i ett gudomligt rike. Jag jämför språken och ordvalen som är otäckt lika varandra med grandiosa självbilder.
        Jag tror inte för en enda sekund att du vill se ett nytt världskrig. (Och absolut inte med kristna förtecken.) Därför är det viktigt att få dig intresserad att bjuda motstånd till detta kristna vansinne.
        Min tanke är att med fredliga medel agera mot hotet innan det sätts i verket. (I himlen är det för sent.)
        Ett enkelt och fredligt sätt kan vara att revidera bibeln på nytt. Bibeln har kanoniserats två gånger – först av judarna och sen kristna. Nu är det dags igen: Ta bort Uppenbarelseboken ur bibeln och samtliga texter som hotar oliktänkande med helvete och eviga straff. De borttagna texterna kan infogas med apokryferna som exempel på att även kristendomen kan gå vilse.
        Försvara denna samvetshandling med orden: Bibeln ska vara ett löfte och inte ett hot!
        Gick det bättre att lyssnade nu?

      • ”Jämfört med Djävulen är vi alla goda!”
        Så tänkte jag som kristen. Denna dumma tanke uteslöt mig från halva verkligheten. Visst är jämförelsen sann men meningslös.
        Som kristen var jag en halv människa. Idag är jag hel och kan relatera till hela verkligheten.
        Om du vågar jämföra olika världsbilder kommer du se att det finns bara en verklighet. Lycka till!

  4. Carina Svendsen says:

    När du säger att dom svenska politikerna ska ”förstå internet” så gör du ju en katastrofal tankevurpa,som tyder på en enorm naivitet (du låter som en hippie som säger ”om dom bara förstod musikens budskap så skulle det vara fred på jorden”)
    Du efterlyser deras förmåga att förstå internet, hur är det med din förmåga att förstå politiken?
    Det är väl kanske DET som dom som är ”oliktänkande” har sett, att politiken inte har det syftet du verkar tror, så Internet ger inget skifte alls i någon maktbalans, eftersom det inte är Internet som upprätthåller maktbalansen, det sker primärt genom ekonomin.
    Det som var revolutionerande med boktryckarkonsten var ju inte det tekniska kunnandet, det var att man kunde sprida information, Internet är ju inte på något sätt nytt, och den enkelhet som internet innebär kanske är direkt kontraproduktiv, det kanske finns ett värde i svårigheten?
    Ett typiskt västerländskt problem är ju att vi ständigt följer minsta motståndets lag, gärna på andras bekostnad.
    Det fria valet som det pratas om är ju dessutom en illusion. När du ställer det fria valet mellan hot och löfte, straff och belöning, så är det inget fritt val, och ”Om du väljer fel så får du inga pengar” är i princip samma sak idag som ”Om du gör fel kommer du till helvetet” var före Upplysningen.
    Internet ger ju inte dom befintliga partierna något som dom inte redan hade, kanaler att nå ut. Dom vill inte lyssna, lika lite som du vill det.

    • Du har väl på ett sätt rätt, men det är inte konstigare än att vi använder ordet ”sociala medier”. Det innebär ju inte att sociala medier är något annorlunda än internet, utan att vi försöker benämna utvecklingen av kommunikation på olika sätt.
      När jag säger ”förstå internet”, så menar jag det i den betydelsen att se hur man kan använda det för att entusiasmera och engagera väljare i den politiska strävan man har/för.

      • Carina Svendsen says:

        Jag förstår att du menar så, men det gör man inte genom sociala medier, det visar man genom handling.
        Entusiasmera och engagera väljarna behöver man bara gör när/om man misslyckas med det man är invald för att göra.
        Vi behöver ju inte fler verktyg som politiker kan använda för att ljuga för oss.

        • Exakt. Och allt det där utvecklar jag ju i den krönika som jag hänvisar till. Frälsningen är inte i sociala medier i det här fallet. Det är bara ett redskap.

  5. Carina Svendsen says:

    Men när jag läser det du skriver upplever jag en viss förvirring. Du beskriver i princip dig själv, eller din spegelbild.
    Engagemang är ju samma barns anda som ”det viktiga är inte att vinna, utan att man är med”, det är att känna, tycka, men inte nödvändigtvis göra.
    Är inte det du verkligen är rädd för att dom ”oliktänkande” (t.ex. Sverigedemokrater) faktiskt har _mer_ än så, att man FAKTISKT ser frågor och problem som du inte ser, och är då inte det du och Ulf Bjereld gör bara att ni håller tillbaka en samhällsförändring som MÅSTE till stånd, eftersom ni är rädda för den?
    Är det inte så att Du (ni) har skapat en precis lika tydlig fiende, som i precis samma utsträckning är en illusion, och är det inte de facto så att det inte alls är så att ”utanförskapet” förenar, utan att gemenskapen, förenandet förenar, ”utanförskapet” är ju bara ditt perspektiv på någon annans gemenskap.
    Jag vill inte uttala mig om Sverigedemokrater som grupp, men ärligt talat Emanuel, din retorik och dina politiska idéer är inte så jäkla vassa dom heller, jag tar en diskussion valfri dag i veckan och är rätt övertygad om att jag kommer ut ”on top”. Det är väldigt lätt att påstå sig överlägsen om man aldrig behöver gå i svaromål för vad man säger (och det är ju det största problemet med politiken idag, och ingenstans är detta mer sant än när det gäller just politiker)
    Det är ju du som inte ser den större bilden. Vi vill inte ha någon som visar oss vart vi är på väg, vi vill ha politiker som _tar_oss_dit_ och det är en jävla skillnad. Du säger ”berätta en historia för mig”, jag vill inte höra historier, jag vill inte ha politiker som är sagoberättare. Jag kan dessutom dra mina egna slustatser vart vi är på väg, genom att följa tagenten från där vi var för 10-20-30 år sedan, och vart vi är idag, och följa den i dess riktning.
    Klyftorna är större än någonsin, så alla är inte delaktiga, och framåt är bara en riktning, och säger ingenting. När du säger ”bättre” så gissar jag att det är din definition av ”bättre” som gäller, och det ska helst inte kosta dig något?
    Ser du inget problem i att du använder siffror väldigt godtyckligt, när Piratpartiet eller Sverigedemokrater får ”volym” (stöd), så är det ett uttryck för att människor är utstötta, bittra och hämndlystna, och inte vet bättre, när du/ni har samma volym i ryggen, så visar det på rättfärdighet och att männikor HAR förstått, och då ska detta vara något eftersträvansvärt.
    Jag anser att det är en farlig väg att gå när etablissemanget tycker att befolkningens åsikter är fel. Då har man påbörjat vägen mot fascism och diktatur. Jag vidhåller dessutom det jag sagt tidigare, i en demokrati, där man följer demokratins regler, så kan missnöjet aldrig vara större än med valresultat kring 50/50 strecket för blocken. Tror du att det var den tyska befolkningen som drev Tyskland in i 2:a världskriget?
    Hela resonemanget att man ska behöva ”engagera” sig i politiken är fel, det politiken ska ge mig borde vara en självklarhet, och politikers enda syfte bör vara att avskaffa sig själva, idag är det precis tvärtom, makt är ett självändamål. Men att vi aldrig löste vänsterns klassfråga öppnade ju för högerns invandringsfråga. Om ett ensamkommande flyktingbarn kostar 4000kr per dygn, så är det ju inte _barnet_ som kostar så mycket, för att ta ett exempel, det är ju politiker och tjänstemän.
    Om politikerna nu hade som mål att lösa våra problem (orättvisor, arbetslöshet, osv.) borde dom inte ha klarat det vid det här laget?

    • Skillnaden är nog att jag varken ser dig eller Sverigedemokraterna som en fiende som jag behöver besegra eller komma ”on top” av.
      Jag ser det bara som en förlust för politiken och sunt förnuft att enfrågepartier/missnöjespartier skapas. Samtidigt är de otroligt viktiga för demokratin och för vitalisering av det offentliga samtalet. Att de kan skapas, att de får finnas, att de vinner mark. Ett hälsotecken för demokratin?

      • Carina Svendsen says:

        Det är samma sak här, dom partierna behöver ju bara komma när politiken misslyckats, inte tvärtom som du påstår, att dom i sig är förluster för politiken.
        Och nej, dom är inte vitaliserande och viktiga, dom är tecken på en demokrati i förfall. Dom är dessutom ett led i den nedåtgående spiral där Twitter (förhoppningsvis) är något slags botten, på en fördumning av det offentliga samtalet, där människor helt enkelt inte klarar av att se komplicerade skeenden och samband.
        Om du inte ser Sverigedemokraterna som några du behöver besegra, vadan dessa 2 ”artiklar” från dig och Ulf Bjereld vars hela syfte måste vara att idiotförklara dom?
        Du skriver i ett svar ovan att ”du inte kan relatera till den världsbilden” kan det vara ett tillkortakommande från dig?

        • Jag tror vi ser samma sak fast från olika håll.
          Ang tredje riket och guds rike: Tillkortakommande eller ett val. Jag har inte lust att sänka mig till en retorik som blandar in Hitler.

          • Carina Svendsen says:

            Jag tror inte alls vi ser samma sak, för det jag ser går inte att riktningsbestämma, det finns inga ”håll”.
            Okej, då förstår jag, nej det är rätt, det är dumt med gemensamma referenser när man diskuterar, jag gillar inte referenser till Gud, eftersom jag menar att ”han” inte finns, jag vill inte sänka mig till den nivån.
            Dessutom tycker jag det är fel att Israel ockuperar Palestina, och innan det är åtgärdat tänker jag inte prata om judar…och innan alla kallar mig hen, och Fazer slutar kalla Fruxo för Fruxo så…
            Du ser säkert att det öppnar för oändliga diskussionsmöjligheter…

  6. Anna Lindberg says:

    Hej Emanuel, såg det här nyss: http://visiblechildren.tumblr.com/post/18890947431/we-got-trouble
    och detta: http://justiceinconflict.org/2012/03/07/taking-kony-2012-down-a-notch/
    Verkar som om det inte är helt enkelt, detta med Kony-kampanjen. Kan vara värt att kolla upp och ta med i texten.

  7. emem says:

    Nu orkade jag inte läsa igenom alla kommentarer men har du läst detta? http://visiblechildren.tumblr.com/post/18890947431/we-got-trouble?ref=nf
    Jag tycker absolut filmen är viktig men det finns alltid två sidor av saken.

  8. Tindra says:

    Jag visste alltför väl vem Joseph Kony var och hmm.. jag såg videon postad av en vän häromdagen och måste erkänna att jag kände mig mycket skeptisk. Varför inte i stället satsa på att övertyga USA till att faktiskt själva skriva på romstadgarna och bli en del av ICC (International criminal court) och jobba genom dem i stället för att köra sitt eget ”hjälterace”? Detta hade ju i och för sig inneburit att även amerikaner som begår brott mot mänskligheten skulle kunna ställas innför rätta…. Fråga två, skulle världen verkligen bli en bättre plats efter en militär insats som tillfångatog Kony? Hur många människor är vi villiga att döda för att nå detta mål? LRA har efter vad jag har förstått faktiskt en hel del stöd bland acholifolket (lokalbefolkningen i norra uganda)… osv… men visst är det coolt att något kan spridas så fort, synd bara att det är stödet för en militär-insatsgrupp…

    • Tindra says:

      Btw… har du läst mitt fb mail? vi är inne på en liknande idé för att faktiskt förändra svensk politik…

  9. […] Emanuel Karlsten: Om politik, passion och sociala medier – men framförallt om vad det kan åstadk… […]

  10. […] Emanuel Karlsten: Om politik, passion och sociala medier – men framförallt om vad det kan åstadk… […]