Vad händer med politiken när den slutar engagera? Kanske skapar det större utrymme för de som lyckas hitta engagemanget?
Den här texten handlar egentligen om ett filmklipp som du borde se. Om Kony. Så skippa hela texten och titta bara på klippet om du har lite tid. Men låt mig börja i en ände som för mig gav klippet kontext.
Förra veckan deltog jag i en panel som diskuterade Demos nya undersökning om Sverigedemokraterna på Facebook. Ulf Bjereld har redan skrivit lite om det här på Ajour. Jag ska inte upprepa det han sa, men hela samtalet satte igång tankarna.
Jag tror inte grejen med Sverigedemokraterna är att de har lyft en fråga ingen annan tidigare har vågat lyfta, utan att de har visat engagemang. De har zoomat in på en fråga, blivit besvärande närsynta, men utifrån det skapat retorik och ett engagemang – en passion! – som smittat.
Deras politik har en tydlig fiende, inte bara i politiken utan också i samhället. De skapar en illusion om att istället för att deras retorik och politiska idé är korkad, är den så brännande och vass att ingen annan vågar ta i den.
Utanförskap förenar.
Det är därför man har skapat ett eget medie i först Politiskt inkorrekt, sedan Avpixlat. Där säger man ”sanningar” ingen annan vågar säga, ingen annan vågar publicera. Det är utanförskapet som gör att man kan samlas och så effektivt bygga upp närvaro i sociala medier. För det är här man, genom envishet och genom att organisera sig kan regera kommentarstrådar och forum. Nätet är plattformen där de kuvade, de av samhället så länge utstötta, kan få sin revansch. Där deras röst kan räknas. Där mångas röst kan betyda något.
Mätningen Demos gjorde visade att många av de Facebookengagerade Sverigedemokraterna inte bara hade en ovanligt hög tilltro till parlamentariska tillvägagångssätt, de är också ovanligt engagerade även demonstrationer och manifestationer på gator och torg. Intresset engagemanget får näring på nätet och konverteras sedan till fysiska uttryck.
Det här har inte så mycket att göra med Sverigedemokraternas politik eller en ovanligt stark strömning av främlingsfientlighet i samhället. Vi har sett samma tendens när Piratpartiet fick sina två mandat i Europaparlamentet. En våg av engagemang från medborgarna kring integritetsfrågor som aldrig plockades upp av de etablerade partierna. Och vips proteströstade Sverige in Piratpartiet i EU-parlamentet.
Någonstans här tänker man att svenska riksdagsledamöter borde förstå nätet, möjligheten i det. Att det ger möjlighet att förstå sina väljare, men också vilka konsekvenser det kan få om de lyckas smitta med engagemang? Inte minst med bakgrund av Barack Obamas framgångsrika kampanj. Och visst åkte politiker dit, men hem hade de bara med sig ett gäng digitala handböcker. Svenska politiker var fortfarande lika aningslösa om vad kärnan handlade om.
Passion. En politik som känns. Som får oss att se en större bild, var vi är på väg. Ett samhälle där alla är delaktiga, trivs, strävar framåt, blir bättre.
Om allt det där skrev jag i en DN-krönika förra veckan.
Men i dag satt jag och tittade på ett klipp som gjorde allt så mycket tydligare.
Det handlar om en amerikansk snubbe som åkt till Uganda och insett att det finns en idiot till ledare där som heter Kony som gör pojkar till soldater och flickor till prostituerade.
Denna amerikanske snubbe valde att göra något åt det och har lagt flera år på att få USA att engagera sig i fallet. En organisation har skapats och sedan två veckor har de börjat sprida en film och en kampanj som heter Kony2012. Idén är fenomenal. Om hela världen får reda på vad Kony gör borde de vilja stoppa honom? Kony borde bli känd. Lika känd som George Clooney eller Madonna.
Jag såg filmen ikväll och kände mig uppspelt och maktlös på samma gång. Maktlös för att det pågår någonstans så långt bort och vad kan lilla jag göra?
Uppspelt för att det var ett så fantastiskt budskap, paketerat så väl och där sociala medier inte är ett slags one night stand med sin publik, utan ett redskap för att dela på makten.
Jag satt tyst flera minuter efter att klippet (som är nästan en halvtimme långt och därmed borde hamnat i youtubedöden) slutat och insåg nätets makt. Kollektivets makt. Sökte efter pretentiösa och klichétunga ord om att ”alla kan göra något”.
Men framförallt: Tänk om politiken bara hade ett uns av den här passionen, den här viljan att förändra.
Den här tron på att politik och demokrati ytterst handlar om att många kan uppnå något stort.
Jag vill tro att om övriga partier bara hade ett uns av det, hade stått så rotade bland sina väljare, hade det inte funnits någon anledning för någon att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna.
Skit i det nu. Titta på den här filmen. Hela världen och internet gör det just nu. Engageras, sprid och fascineras av vilken tid det är just nu. Där du och jag har makten.
KONY 2012 from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.
Uppdaterat: Här skriver jag mer om kritiken mot Kony2012