Måndagarna klamrar sig fast som publiceringsdagen för mitt urval av veckans nya musik på Spotify. Kanske borde jag kalla det ”Ett urval av förra veckans…” istället? Oavsett, här finner du, som vanligt, ett brett spektrum av varan i fråga.
Det franska skivbolaget Kitsuné släppte sin andra samling med just fransk musik. Förlåt, fransk hipstermusik.
Efter tre framgångsrika singlar släppte Labrador underbarnet Amanda Mairs solodebut på Spotify, för att kort därefter dra tillbaka den och endast tillgängliggöra en sampler. Streamingskräcken sätter illavarslande spår.
Dubbelparet Tennis smashade surfpop, lobbade twee och stoppbollade sextiotal.
Till mångas besvikelse gick Islands från underhållning till allvar. Men de blev på allvar bra.
Saint Etienne återtog poptronen de ändå alltid suttit på.
U.S. Girls muller lättade och fram ur oljudet trädde ett antal vackra noisepoplåtar.
Digital Leathers surrande gitarr, retrosynt, trummaskin och nakna röst utgjorde tillsammans en deprimerande livs- och självföraktande svärta som var… extremt kul att lyssna på.
Captured Tracks-gunstlingarna Beach Fossils och Wild Nothing släppte nya singlar och bevisade att de inte har några som helst andra ambitioner än att fortsätta vara löjligt bra.
Mansions On The Moon förförde med fem eleganta, och minst sagt fängslande, spår.
Skakade du inte på huvudet åt Gonjasufi, så gjorde du det med honom.
Thåström pratsjöng sitt svårmod. Somliga stod ut. Andra (läs jag) inte.
Amanda Jenssen rockade till Grammis med dubbla trummor och lyckades…?
Wim stod på flera ben med glammig, släpig och samtidigt rockig drömpop.
Dustin Wong slog knut på sina låtar med trollbindande experimentella loopar.
Lower Dens krälade sig fram och slukade oss hela. Eller åtminstone våra hjärnor.
Phèdres elektroniska smuts var stundtals bländande ren.
Dada Trash Collage blandade stilar och lät dem flyta samman till en snygg massa.
R. Kelly delade med sig av sin kärlek, som alltid är riskabel att ta emot.
Art Departments något för långa, men imponerande, stycke musik var finurligt komponerad och formidabelt levererad.
Med bultande trummor fångade Fort Lean in oss, och körde därefter över oss med alarmerande gitarrer.
Jee Day gjorde något liknande när skenet bedrog.
The Soundtrack Of Our Lives övergav psykedelian för en stund och till och med Skavlan gungade med.
Amateur Bests r&b-svängiga syntpop var både socker- och bittersöt.
Förkärlek för folkmusik förenade 1) Donovan Quinn, vars småpsykedeliska variant emellanåt var oemotståndlig, 2) The Alialujah Choirs tre stämmor som samverkade i perfekt symbios över spröda akustiska melodier, 3) Winterpills som med hjälp av indierock konverterad till chamberpop fick folkmusiken att kittla i magen och 4) Audra Mae & The Almighty Sound som bland annat lekte tigerjakt à la Mora Träsk(!) och kom undan med det.
The Twilight Sad kröp innanför skinnet på dig när de levererade det bästa de gjort hittills.
Anaïs Mitchell för ren njutning.
James Vincent McMorrow hittade fram och lät oss åtnjuta hans fantastiska röst (falsett).
Gang Colours lät som James Blake när hans röst fick vila mot en pianoslinga och ett klatchigt, barskalat beat.
Matt Elliotts robusta, sparsmakade mörker var djupt intagande och svårt att låta bli att fasas över.
Den nya bekantskapen John Lindells akustiska pop var en trevlig överraskning.
Slutligen, att det gick att finna något av värde i norskan Hanne Hukkelbergs röra var sannolikt främst hennes fantastiska rösts förtjänst.
Merparten av ovan nämnda band och artister återfinns i mina spellistor för årets, enligt mig, bästa låtar respektive remixer. Du hittar dem annars garanterat i februarilistan. Fler tips hittar du också på Spotifierad.se.
Illustration: Gustaf Öhrnell.
Ett urval av veckans nya musik på Spotify
