Invisible children gör uppföljare till Kony2012

Den har kallats den mest virala filmen genom tiderna. Kony2012. Bara på en dag fick den över 30 miljoner visningar. Men den har också fått mycket kritik. Pressen på grundaren ledde till att han senare kollapsade.
Nu har organisationen gjort en uppföljande film. Där man adresserar en del av kritiken och framförallt pratar om: Vad är nästa steg?

Läs mer om Kony-kampanjen här:
Om politik, passion och sociala medier – men framförallt om vad det kan åstadkomma tillsammans
Kony och kritiken
Invisible children-grundare kollapsade – omhändertagen av polis
Krönika DN: Kony2012 – en debatt helt utan vinnare
Och apropå ämnet: i P3:s nya program Browser där jag och bland annat även Ajourskribenten Helen Alfvegren är med, vigdes hela första programmet till Slacktivism. Missa inte det, eller extramaterialet där vi pratar mer om just Kony.
Eller klicka upp och läs den här kartan om ”slacktivismens makt”:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

3 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Dreadnallen says:

    Jag orkar inte se den nya Kony-videon, så min kommentar gäller begreppet ”slacktivism”, som det tycks råda en viss förvirring kring.
    Att organisera en demonstration eller insamling av likvida medel, mat, filter osv vidare sociala medier bör väl i ärlighetens namn benämnas ”nätaktivism”, om man nu vill understryka att mobiliseringen sker via nätet?
    I min värld innebär ”slacktivism” det lättjefulla alternativet till äkta engagemang, dvs att klicka tummen upp på ett Youtube-klipp eller en Facebook-sida eller etweeta en populär länk.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Slacktivism
    Aktivism har och kommer alltid att innebära en viktig maktfaktor vid sidan av den parlamentariska, militära, juridiska och kapitalistiska maktutövningen. Slacktivism är väl snarare ett sätt att uppnå känslan av att vara engagerad, utan att bidra till någon egentlig förändring överhuvudtaget?

    • Exakt. Vi pratade om det där i P3-programmet i söndags också. Karin Adelsköld satte fingret på det genom att kategorisera bort Slacktivism som de som försöker få en lyktstolpe att få fler facebook-likes än Mona Sahlin.
      Antar att ordet nu blivit benämningen på aktivism på nätet. Vilket på ett sätt är synd?

      • Dreadnallen says:

        Gött! Jag får ta och lyssna på programmet – det hör jag det. 🙂 Jag tycker också att det är synd att begreppen förvanskas på det här viset, men antar att det följer samma logik som när vanligt mänskligt flockbeteende och oförskämdhet helt plötsligt stämplas som ”näthat”, bara för att kommunikationsmedlet inkluderar internet.