På internet uppstår ganska ofta ett slags slagfält både om och i kommentarsfälten. Ska de modereras, ska det vara tillåtet, ska det vara anonymt eller inte. Demokrati är ofta ett ämne som diskuteras i samband med internet, men intressant nog är inte själva uppbyggnaden av hemsidor och diskussioner särskilt demokratiskt. Jag brukar säga att internet består av miljontals diktaturer, till och med.
Enskilda individer sitter och avgör om en kommentar är okej eller inte, om det passar in i diskussionen, om det är okej enligt de uppsatta regler som platsen kanske eller kanske inte har. Och inte nog med att sidägaren har sin uppsättning ”måsten”, varje enskild kommentatör som deltar har med sig sin alldeles egna uppfattning om vad som borde vara acceptabelt eller inte. Det uppstår ofta spänningar mellan möjligheterna till debatt och kontrollen av densamma, både vid folks skrivbord hemma och på lagstiftningsnivå i parlamenten.
Nu är det inte hela världen om man som kommentatör inte får utrymmet på den sida man postar på, kan jag tycka. Censur, utropas det visserligen mellan varven, när någon blivit blockerad från ett kommentarsfält. Men eftersom det inte handlar om att stoppa någon från den enda möjligheten att yttra sig, blir det i praktiken inte censur.
Det går ju utmärkt att skriva på sin egna sida och kommentera andra bloggar. Ta bloggaren Sleepless som exempel som kommenterar kommentarsfältet under ett annat blogginlägg. På sätt och vis meta, men samtidigt intressant. Är något debattvänligt så förgrenas diskussionerna på många olika håll och i slutändan går det inte att kontrollera debatt och informationsspridning, vilket censur ändå nånstans handlar om.
Som enskilda individer varken vill, bör eller kan vi bära hela världens ansvar på våra axlar, men som kommentatörer lägger vi inte sällan det ansvaret hos de vars inlägg som väckt debattlusten. Det är en paradox och kanske inte så övergående som jag nånstans trott tidigare.
Som av en händelse när jag satt och funderade på detta, snubblade jag över en lista på åtta taktiker som stryper samtalet istället för att utveckla det, skrivna av Lisa Braithwait.
1. Ställ frågor du inte vill ha svar på.
2. Attackera med språket. (Personpåhopp, etikettering, hoppa på personen istället för åsikten.)
3. Visa otålighet med din publik när de (vad du upplever det som) lång tid på sig att svara eller formulera en lösning till dina exempel och frågor.
4. Var nedlåtande och/eller använd härskartekniker.
5. Använd slarvig sarkasm, eller vänd det mot individer.
6. Var fördömande baserat på vad du tror, inte vet.
7. Insistera på att du har rätt istället för att lyfta det som är rätt hos någon annan.
8. Fördöm människor för att de inte är som du.
Att få skriva online, bli läst, och kanske skapa diskussioner som förgrenar sig långt utanför min kontroll och synfält är en ynnest tänker jag innerst inne. Fantastiskt att vi är här, men jag ser sällan den glädjen och tacksamheten i vardagen online. En del signalerar till och med att det är ett slags mänsklighetens nederlag, nu när man ser ”så många dårar” tycka saker.
För några handlar det om att vara motvalls kärring. Det är kul att vara ett troll, som en bekant en gång sa som förklaring till några vedervärdiga, förödmjukande kommentarer om en svensk artist. De finns, vi vet det, men det var nog egentligen rätt länge sedan jag såg ett renodlat troll. Om jag bortser från kommentarsfälten på youtube, alltså. Vi verkar kunna bli arga utan att nån annat odlat ett gräl för sitt höga nöjes skull.
Jag tror emellertid att de flesta upplever att det goda samtalet behöver utvecklas. Att det är bra med öppen debatt och fördjupande samtal. Men för att åstadkomma det behöver vi förstå att det innebär tolerans snarare än att alla tycker samma sak. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det personligen, men det är väl bara att streta på.