Idag berättade Ekot om ytterligare en hemlig detalj i den s.k. Saudivapen-affären. Jag gjorde en mental snabbsummering av det som fastnat i form av kommunikation från regeringen i ämnet. Tolgfors som förnekat men kommits på att ljuga. Bildt som sa något om att han underförstått måste få vara oetiskt för att kunna vara förtroendeingivande för andra länders regeringsrepresentanter. Reinfeldt som sa sig vara orubblig om att detta var en bra grej för Sverige. Vill dra mig till minnes nåt om nån som sålt avlyssningsutrustning också?
Det är intressant att fundera över vad som fastnar när vi kommunicerar. Eller informeras. Hur vi automatiskt tolkar, filtrerar och sorterar och när nästa rond (om den uppstår) finns färdiga fack av intryck som vi kan sortera in nya i. Färdiga etiketter behöver bekräftas, och nya fogas in. Måhända att det inte är de intryck andra vill att jag ska få — eller ens är särskilt sakliga eller korrekta, men så fungerar den mänskliga hjärnan.
För att konfirmera det jag räknade upp inledningsvis, behöver jag läsa på i ämnet, kontrollera vad som sagts och av vem, damma av minnesfragment med riktig text och vara öppen för information som inte enbart bekräftar mina fördomar. Kanske gör jag det ibland, men allt kollar jag inte och det är jag inte ensam om. Det mesta tror vi oss veta, ska vi vara ärliga — vilket är ganska långt ifrån att veta i ordets rätta bemärkelse.
Jag funderar också på om såna reflexer är bra eller dåliga för en regering när de figurerar i den här sortens affärer. Det kan å ena sidan handla om att folk inte förstår allvaret och avfärdar det som ett medialt spektakel. Kanske fortsätter känna nåt slags förtroende för regeringen, där de inte förtjänat det egentligen.
Å andra sidan kan det lika gärna vara tvärtom, att de där facken innehöll så många misstroendeetiketter sen tidigare, som nu bekräftas. Då kan ju den mest oskyldige framstå som skyldig till slut.
Min första reaktion när jag lyssnade på radion i morse var i alla fall att torrt undra varför inga huvuden rullat. Jag menar, ministrar har fått gå pga en i jämförelsevis skitsak som tv-avgiften. En person som inte betalat sina räkningar är såklart enklare att peka finger mot, än ett av en regerings eventuella systematiska, oetiska trixande förbi lagar och regler.
Nåväl, jag kan ifrågasätta mina reflexer, fundera över mina egna etiska värderingar som låter halvbakade fördomar eller rentav okunskap ha inflytande över mina slutsatser. För det kan ju vara mig det är fel på, eftersom jag är människa.
Men hur gör en hel regering och kanske rentav riksdagen? Sker nån slags självrannsakan? Ges det etiska och filosofiska tillräckligt med utrymme i samtalen? Och jag undrar om det är min fördom som reflexmässigt reagerar med att inte tro att det sker i nån egentlig mening, på den viktigaste av platser vi har i landet. Där beslut över liv och död i kan tas i ett hemligt möte.
För de är väl varken mer eller mindre människor än vad jag är.

Ämnen: etik, moral, politik, regeringen, saudivapen