Krönika: Var finns samtalet om politisk etik?

Idag berättade Ekot om ytterligare en hemlig detalj i den s.k. Saudivapen-affären. Jag gjorde en mental snabbsummering av det som fastnat i form av kommunikation från regeringen i ämnet. Tolgfors som förnekat men kommits på att ljuga. Bildt som sa något om att han underförstått måste få vara oetiskt för att kunna vara förtroendeingivande för andra länders regeringsrepresentanter. Reinfeldt som sa sig vara orubblig om att detta var en bra grej för Sverige. Vill dra mig till minnes nåt om nån som sålt avlyssningsutrustning också?
Det är intressant att fundera över vad som fastnar när vi kommunicerar. Eller informeras. Hur vi automatiskt tolkar, filtrerar och sorterar och när nästa rond (om den uppstår) finns färdiga fack av intryck som vi kan sortera in nya i. Färdiga etiketter behöver bekräftas, och nya fogas in. Måhända att det inte är de intryck andra vill att jag ska få — eller ens är särskilt sakliga eller korrekta, men så fungerar den mänskliga hjärnan.
För att konfirmera det jag räknade upp inledningsvis, behöver jag läsa på i ämnet, kontrollera vad som sagts och av vem, damma av minnesfragment med riktig text och vara öppen för information som inte enbart bekräftar mina fördomar. Kanske gör jag det ibland, men allt kollar jag inte och det är jag inte ensam om. Det mesta tror vi oss veta, ska vi vara ärliga — vilket är ganska långt ifrån att veta i ordets rätta bemärkelse.
Jag funderar också på om såna reflexer är bra eller dåliga för en regering när de figurerar i den här sortens affärer. Det kan å ena sidan handla om att folk inte förstår allvaret och avfärdar det som ett medialt spektakel. Kanske fortsätter känna nåt slags förtroende för regeringen, där de inte förtjänat det egentligen.
Å andra sidan kan det lika gärna vara tvärtom, att de där facken innehöll så många misstroendeetiketter sen tidigare, som nu bekräftas. Då kan ju den mest oskyldige framstå som skyldig till slut.
Min första reaktion när jag lyssnade på radion i morse var i alla fall att torrt undra varför inga huvuden rullat. Jag menar, ministrar har fått gå pga en i jämförelsevis skitsak som tv-avgiften. En person som inte betalat sina räkningar är såklart enklare att peka finger mot, än ett av en regerings eventuella systematiska, oetiska trixande förbi lagar och regler.
Nåväl, jag kan ifrågasätta mina reflexer, fundera över mina egna etiska värderingar som låter halvbakade fördomar eller rentav okunskap ha inflytande över mina slutsatser. För det kan ju vara mig det är fel på, eftersom jag är människa.
Men hur gör en hel regering och kanske rentav riksdagen? Sker nån slags självrannsakan? Ges det etiska och filosofiska tillräckligt med utrymme i samtalen? Och jag undrar om det är min fördom som reflexmässigt reagerar med att inte tro att det sker i nån egentlig mening, på den viktigaste av platser vi har i landet. Där beslut över liv och död i kan tas i ett hemligt möte.
För de är väl varken mer eller mindre människor än vad jag är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

5 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Carina Svendsen says:

    Samtalet fanns väl där, i media, men fick stå tillbaka för kommersiella intressen under en så lång period att det inte längre är ”samtalet” som ska till för att en förändring ska komma till stånd.

  2. Mattias Karlsson says:

    Skuldfrågan sopas undan med bl.a. ursäkter i stil med att ”det finns inte någon etablerad lagstiftning kring vad politiker får och inte får besluta”, att ”det krävs obestridliga bevis på vem som gjort vad”, och min favorit; ”om vi tar till det hårdaste straffet för det här så kommer ingen våga ta några beslut p.g.a. att dom är rädda om sitt jobb”, för att bara nämna några.

  3. Larsa says:

    Jag tror, att om TV-licensskolket och svartbyggena kommit till ytan i dag, hade ingen ens höjt på ögonbrynet. Så fort har vi normaliserats till ett ett tillstånd av ordvrängeri och undanflykter.
    Så länge man inte kan beslås med någon direkt olaglighet enligt lagens bokstavliga lydelse, då har man heller inga moraliska betänkligheter att skita i lagens andemening i det stora hela. Den moraliska kompassen är trasig, och ingen orkar bry sig längre.
    Om man generaliserar en smula.

  4. Carina Svendsen says:

    Bra sagt, det är ju det ”bara samtalet” gör, det är det som är normalisering.
    Det är därför det är farligare att säga ”det är okej att var tjock” än att inte säga något alls, värderingen ligger redan i ordet ”tjock”, även om vi stavar det ”överviktig” eller ”kraftig”, det är därför vi måste se hur vi omsätter våra värderingar i handling.
    Media kanske skulle försöka se sin roll i den normaliseringsprocessen?
    Är det ens rimligt att ha mediahus som Bonnier, Schibstedt och Stampen som under 40 år sitter passiva och tittar på?
    Det är som om jag skulle sitta och titta på medan en person slår ner en pensionär, och tycka att det är okej eftersom jag efteråt kommer berätta hur förfärligt det var för mina vänner, och rättfärdiga det som ett ”yrke” när jag tar betalt av dom.

  5. […] IT-revolutionen har nått fram till politiken på allvar och i en era där det blir allt svårare att hålla saker hemliga är det kanske inte så konstigt att det uppstår en kulturkrock och att makthavarnas motreaktioner blir allt mer bombastiska. I USA har man börjat kalla kritiska röster för terrorister för att skrämma dem till tystnad. Är det ur det perspektivet man ska se Cencilias senaste utspel? Är det EU:s försök att en gång för alla tysta tex Anonymous och andra obekväma röster för att man hoppas att om man bara slår ner tillräckligt hårt på de som vågar sticka ut så tystnar kritiken och allt blir som vanligt? […]