I helgens Aftonbladet berättade Mikael Garderud om hur han inte har fått betalt för sin statistroll i 100-åringen som försvann. Trots att filmen redan dragit in miljoner.
– Man hör av sig tre gånger och så kan de inte betala en skitsumma till mig som sliter för deras film, säger Garderud.
Men det är inte första gången Garderud ger ansikte åt kränkthet.
Ajour skrev förra året om hur Garderud gjort till vana att synas i spalter så snart något ska anmälas eller rytas ifrån om. Då hade han precis anmält myntet som var präglat ”Sveriges horkarl till kung”. Men innan dess hade han synts ifrån flera gånger:
Garderud har synts i Göteborgsposten efter att han störts av tutande asfaltsläggare, för att han inte fått lön, efter att en skylt ramlat ner i stormen, efter att ha uppmärksammats att toalettpriset höjts fem kronor och dessutom har han har fått sinbild på en ”jättepöl” publicerad. Det är inte nog. I Kristianstadsbladet är Michael Garderud trött på döda fåglar, förskräckt över enupphittad patron, irriterad över att inte komma fram med bilen och väckt alldeles för tidigt av ett tjutande från säkerhetsventil. Och i SvD berättar han om en plastbit i maten, i GT om hurhan konfronterade tågsurfare och i Aftonbladet berättar han hur han blev blåst som statist under en Roxette-inspelning.
När Ajour ringde upp Garderud förklarade han att han knappast själv ser sig som kränkt:
– Jag kanske är envis, noggrann, men inte kränkt och långsint, sa Michael Garderud då.