Vilken betydelse hade framväxten av sociala medier för den Arabiska våren?

Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade Arabiska våren. Här följer min tredje och avslutande, syntetiserande text kring sociala medier och politisk mobilisering, från  min vistelse i soliga San Diego. Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett annat sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas. Men att framväxten av sociala medier verkligen har förändrat förutsättningarna för politiskt motstånd går inte att förneka.
Min bedömning från San Diego är att sociala medier spelar störst roll i början av motståndskampen, i det tidiga mobiliseringsskedet. Genom digitaliseringen och möjligheten till interaktivitet behöver ingen motståndskämpe vara orolig för att komma ensam till Tahir-torget. I detta skedet av mobiliseringen spelar politiska entreprenörer av olika slag en viktig roll. När revolten väl brutit ut spelar sociala medier en centra roll utåt, som bärare av kommunikation till omvärlden och den vägen bidragande till att öka trycket på den sittande regeringen.
Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:
1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.
2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information –  men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.
3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse.
Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.

Lämna ett svar till Ulf Bjereld Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

8 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. David says:

    Hej Ulf!
    Min åsikt är den att man inte ska tro att twitter och facebook är annat än kommunikationsplattformar. Det som gör, eller snarare gjorde dessa plattformar farliga för de före detta diktatoriska regimerna var att de underskattade sociala medier som informationskanaler för oppositionen. I själva verket var ju dessa kommunikationsplattformar bara aktiva i inledningen av revolutionerna, sajterna spärrades relativt snabbt. Visst kunde man genom anonymiseringstjänster så som Tor kringå spärrarna, men de var för få som hade vetskapen om detta för att man skall kunna ge äran för revolutionerna till sociala medier.
    Det är också naivt att tro att dessa plattformar per automatik är verktyg till demokratiseringen av ett land. Tittar man på Ryssland, Kina och Iran så har de lärt sig läxan och använder sig nu själva av sociala medier i motsatt syfte. Man granskar det sociala medieflödet noggrant och vid minsta risk för en massiv oppositionell uppslutning så kan du ge dig på att nedsläckning av dessa siter (på nationell nivå) bara är en knapptryckning bort.
    Angående att studera och granska twitter så håller jag med dig i att det är komplicerat att granska än så länge. I kursen Sociala Medier på Uppsala Universitet så använder man sig i ett delmoment av vad jag tror är ett hemmabyggt program där man granskar SJ-relaterade tweets under snöstormen 2010. Det är inte ett felfritt program, men om du är intresserad av att göra en egen granskning av andra ämnen kan jag tipsa om att kontakta dina kollegor i Uppsala.
    För övrigt, även om du säkert läst deras artiklar innan, vill jag också tipsa om föreläsningar på youtube och ted.com med Clay Shirky (positiv till sociala medier som demokratiseringsverktyg) och Evgeny Morozov (den lite mer negativa)

  2. Ulf Bjereld says:

    Hej David,
    Tack för kloka och konstruktiva kommentarer. Jag tänker så här. Det som skiljer ut Twitter och Facebook är att de är så interaktiva. Därigenom skiljer de sig från tidigare kommunikationsplattformar och bidrar till något kvalitativt utöver att vara informationskanaler.
    Sedan försöker jag vara tydlig med att sociala medier inte ”per automatik” är demokratiseringsverktyg.Men allt annat lika försvårar framväxten av sociala medier för regeringar att förhindra oppositionens politiska mobilisering.

  3. […] som det verkar. Han skriver mycket insiktsfullt om social mediers inverkan inom politiken en bloggpost här. Rate this: Share this:E-postFacebookTwitterDiggSkriv utLike this:GillaBli först att gilla denna […]

  4. Hej Ulf!
    Tack för en mycket bra artikel! Flera av dina iakttagelser har jag gjort liknande men inom andra kommunikationsområden och från en annan vinkel. Jag beskrev det här http://mazocialmedia.wordpress.com/2012/04/04/kommunikation3-0/
    Skönt att de börjar dyka upp akademiker med digital värdegrund 🙂 Du måste ha en ganska ensam tillvaro kan jag tänka mig…

  5. Carina Svendsen says:

    Men igen, och för att göra det någorlunda kort, du KAN inte titta på Twitter och avgöra det du tar upp. Twitter är kartan, du gör inte ens en ansats att koppla den till verkligheten, det blir som ett pussel med identiska bitar och återkommande mönster, du kan bygga ihop det hur som helst.
    Det kom ju t.ex. en rapport häromdagen som visade att Twitter och facebook inte alls hade den rollen som har påståtts när det gäller kravallerna i Birmingham (?!) t.ex.
    Det är ju en direkt falsk bild så till vida att för att kunna koppla den till verkligheten, så skulle alla i berörda regioner springa omkring med smarta mobiler med twitterkonton. Så är det ju inte. Så frågan är då; om jag skriver ”Alla bör gå till Sergels Torg”, kan jag då tillgodgöra mig alla människor som är på Sergels Torg framöver?
    Så självklart går det att förneka, folkliga uppror är ju ingenting nytt. Vid varje given tidpunkt finns det däremot alltid människor som Ulf Bjereld som menar att just den här tidens förutsättningar är unika, ofta har man ett egenintresse i det. När man sålde vapen under Amerikanska inbördeskriget sålde man dom med samma argument ”Med det här vapnet har ni förutsättningar ni aldrig haft tidigare”, ”problemet” är att man gjorde det till båda sidor.
    Jag vill fortfarande veta vad som driver Ulf Bjereld i det här. Borde inte ansatsen för en forskare vara ”Har det här påverkat maktbalansen på något sätt” istället för att gå in med en given förutsättning och försöka bevisa den?
    Det är också en konstig ansats att den som ersätter något ”ont”, alltid är något ”gott”. Vi ser ju nu t.ex. hur Muslimska Brödraskapet går tvärtemot vad man sagt hittills, och utser en presidentkandidat, men för Ulf Bjereld existerar inte detta orosmoment. Så när sociala medier ”är bärare av information till omvärlden och den vägen bidrar till att öka trycket på den sittande regeringen” så ser Ulf Bjereld ”sociala medier”, han frågar inte vad syftet är, vem avsändaren är.
    Han vill sälja ”vapnet”, han bryr sig inte om konflikten. Den mångfald han pratar om finns ju inte, han VILL att det ska finna något där, så han börjar leta bland miljontals tweets, istället för att börja leta i andra änden, där det finns ett hundratal twittrare, DÄR har du kategoriseringen färdig och klar.
    Eller vad är det för kategorisering du vill göra? Du vill ta Jonas Gardells tweets och kategorisera dom som ”bögtweets”, istället för ”Jonas Gardelll-tweets”?

  6. fredrik kullberg says:

    Ulf, visste du att Sarah Palin vägrade att besvara frågor från traditionella medier, och i princip uteslutande kommunicerade via Twitter och Facebook? Kanske ytterligare ett tecken på demokratiseringen som pågår.

  7. […] om sociala medier som ett demokratiskt verktyg är levande; internet har inte bara i den arabiska våren visat att de kan skapa nya möjligheter utan lika mycket visar mindre, närmare händelser: som Klamydiabrevet och andra, att sociala […]