Vid en snabb överblick över faunan av svenska mammabloggar framstår några exemplar som lite speciella. Barnen på bilderna har glasartade blickar, och deras händer och fötter är bleka. Men i bloggarna i fråga nämns barnen icke desto mindre alltid vid namn, och beskrivs som levande barn i meningar som ”Sigge sover” och ”Linus ligger på gräsmattan, är han inte söt?”. Vad är det för stela zombiebarn, till synes döda men ändå helt uppenbart högt älskade av sina bloggande föräldrar, det handlar om? Jo, det är dockor. Väldigt naturtrogna dockor.
I början av 90-talet var den amerikanska dockkulturen rastlös. Högre realism och naturalism efterfrågades, och dockbyggarna lade mer tid på att få sina verk att se ut som de kommit direkt från livmodern själv. 2002 lades så en docka under benämningen ”reborn” upp på eBay, och vips var en helt ny genre av små konstgjorda bebisar född. Reborn babies, eller pånyttfödda barn som den lite yxigare – och mycket läskigare – svenska termen för det skulle låta, är helt enkelt dockor som byggs för att till varje pris efterlikna riktiga levande småbarn. De byggs unika, hårstrån stoppas in i skalpen ett efter ett, och de målas omsorgsfullt för att passa in i babyns övriga karaktär. De föds genom en konstnärs händer under en process som tar flera månader, och som kulmineras genom ”bortadoptionen”, reborn-sfärens eufemism för en försäljning av en reborn-docka.

Signaturen Anitas kommentar på den svenska sidan Capellias.com, där modern och dottern Barbro och Kristina Karlsson lägger upp sina egentillverkade dockor till försäljning, förlåt, adoption, skvallrar om en person med ett känslosamt förhållande till sin docka. Hon ammar honom som vore han ett riktigt levande barn, men inflikar i nästa mening att han är verklighetstroget byggd. Samma kluvna relation till sina dockor återkommer hos många. Man vet att det är en docka, man är ju inte galen och tror att det är något levande liksom, men detta bedyras i samma blogginlägg som ett omsorgsfullt taget foto på lille Albin när som han ligger uppställd i krypläge på en filt i gräset med en bildtext som formligen lyser av moderlig kärlek.
Sandra Berggren bloggar om sitt rebornmammeliv. Hon är en 17-åring som bor i Norrköping, och när hon i februari hittade en billig reborn på nätet kunde hon inte motstå att slå till. Nu har hon fått ganska många vänner och bekanta genom sin hobby.
– Självklart så pratar vi om reborns, bebiskläder och sådant också eftersom det är en sak vi har gemensamt. Men vi pratar även killar, kläder, hår och sådant som alla vänner pratar om.
Så många killar finns inte i rebornvärlden, faktiskt inga alls, något hon beklagar.
– Jag tycker det är synd att dockor genast ska förknippas med tjejer. Vår hobby behöver fler killar.
Sandra Maksic, 19-årig Norrköpingsbo som bloggar under namnet Rebornbabies Is Love, har en varm relation till sin reborn.
– Jag har en reborn som heter Kinsey, och för mig är hon mitt barn och jag är hennes reborn-mamma.
Sofie Johansson, 22, som även hon bloggar om sitt liv med reborns, började också med reborns eftersom hon ville ha barn, och delar Maksic’s kärleksfulla syn på sin docka.
– Hon är ju min lilla bebis.
Hon får ofta hatiska kommentarer på sin blogg, och längtar efter ett samhälle med bredare förståelse för hennes livsstil.
– Jag skulle vilja se större förståelse för vår hobby, och att folk slutar klanka ner på den. Det finns inget rätt och fel när det gäller reborns.
I detta får hon medhåll av Sandra Berggren:
– Det skulle vara skönt att inte kallas för psykiskt sjuk så fort jag laddar upp en bild på min blogg.
Men det är inte konstigt att man som rebornentusiast drabbas av belackare. Internetrevolutionen har gett upphov till två saker rörande reborns: de som tidigare fått hålla på med sina marginaliserade intressen ensamma hemma på kammaren har mycket lättare kunnat hitta likasinnade, och de som gillar att störa sig på saker har mycket lättare kunnat hitta saker att störa sig på. Dessa kontaktmöjligheter i kombination med att reborns för oinsatta faktiskt har många absurda, nästan skrämmande inslag, leder till stor frustration bland vardagssurfarna. Rebornmammorna i sin tur stärks i sin outsiderroll än mer genom den häftiga kritiken och förolämpningarna, och en seg polemik uppstår. Kristina Karlsson från Capellias avböjer helt att kommentera min text med motiveringen att ”det har varit så mycket negativ vinkling kring” fenomenet att hon inte längre vill delta i några reportage. Det är mammorna mot världen.
På Flashback går debatten het – och hård – om rebornmammorna. Användaren ronille beskriver bekymrat sina känslor kring saken:

Jag tycker det är ett väldigt osunt och ovanligt beteende från en tonåring måste jag säga.. Hade jag varit förälder hade jag kontaktat BUP omgående för en utredning. Det är ingen hobby kan jag tycka, det är mer att projicera något.

Användaren cosmic_dancer instämmer, och berättar om en egen teori:

Det är hemskt att säga detta, men jag vill gärna tro att det har hänt något med dessa tjejer. Om de blivit utnyttjade sexuellt och ser dockorna som ett sätt att hålla fast vid det lilla oskyldiga och något man kan kontrollera så är det lättare att förstå det faktum att de köper dockor för säkerligen flera tusen och behandlar dem som bebisar.

Men Katarina Winter, forskningsassistent på Stockholms universitet med en examen i utredningssociologi där hon även läste genusvetenskap, instämmer inte med Flashbackanvändarna. Hon tycker bilden som förmedlas av rebornmammorna är orättvis.
– Det framkommer tydligt att dockorna inte är med i skolan eller på semester och liknande. Således skulle man kunna säga att dockan är likvärdig med ett gameboy eller liknande. Däremot leder det säkerligen till ett bekräftande av normen om att kvinnor redan från tidig ålder skulle ha inneboende omhändertagande och vårdande egenskaper.
Att det inte finns så många killar som håller på med reborns tycker hon inte heller är någon gåta. Det finns enligt henne för många normer som sätter käppar i hjulet för det.
– Det går naturligtvis att göra, men ”priset” de får betala kanske inte är värt behållningen av att få göra det.
Åsikterna går isär, och i mitten står rebornbloggarna och vill bara berätta om sin vardag och sin hobby. Sandra Berggren, som verkar angelägen om att ta chansen att ge rebornhobbyn bättre rykte, har faktiskt själv gått in på Flashback för att besvara alla anklagelser, glåpord och påhopp.

Jag är precis som ni bara att jag har en mängd dockor hemma. Jag har ingen sjukdom, är inte störd eller något annat. Jag har en blogg som handlar om reborns men det betyder inte att hela mitt liv gör det.

I kontakten med mig inflikar Sandra dock att hon inte sätter stor vikt vid kritiken.
– Om folk mår bättre av att kalla mig sjuk så låter jag dem göra det. Det biter ändå inte på mig.
Stora tack till Johan Ljungquist för ovärderlig input och feedback.

Ämnen: babies, blogg, dockor, flashback, genus, internet, intervju, reborn