Bloggaren My Vingren skrev ett blogginlägg i torsdags om hoten och hatet hon har blivit tvungen att utstå som offentlig debattör och feminist. Det spreds väldigt snabbt över nätet och många stämde igenkännande in i beskrivningen. Läs inlägget här.
utdrag från My Vingrens blogg
Jag ställde några frågor till My Vingren:
Varför skrev du inlägget?
– Det var framförallt för att jag fick kritik för att stängde av kommentarsfältet på bloggen efter mitt förra inlägg. Folk frågade varför, och då började jag reflektera att jag inte tänker på hatet som ett fenomen.
Vad är anledningen till att du får så mycket hat och hot?
– Det började när jag startade bloggen Macho i Kollektiv-trafiken, då kom de första. Jag tror det handlar om att jag är offentlig, så fort man gör nånting som får stor uppmärksamhet så reagerar folk.
Skulle du säga att du har blivit van vid att få hot?
– Gud, ja.
Det är inte bara för hennes roll som debattör som hon har angripits, utan även för sina spoken word-uppträdanden som är politiska.
– Men jag har aldrig fått kritik av de här personerna för att jag arbetar för en tjejjour, utan det är alltid när man uttalar åsikter som hatet kommer fram.
Hur många polisanmälningar har du gjort?
– Ca tio totalt under det senaste halvåret
Nuförtiden diskuterar många det som kallas ”gränsen för yttrandefrihet” gällande olika samtalsämnen. Det verkar nästan finnas en allmän uppfattning om att yttrandefrihet handlar om att man ska kunna säga vad som helst och närsomhelst. Det skiljer sig från begreppets kanske mer kända innebörd – ett skydd för medborgarna från statens ingripande i vad invånarna får yttra.
– De använder argumentet ”det får man inte säga i det här landet” för att legitimera det de säger, säger My Vingren. Trots att de faktiskt får säga det, och så får de igenom sin poäng.
En av de som säger sig vilja utmana ”yttrandefrihetens gränser” är konstnären Lars Vilks. Men varken han eller eller någon annan konstnär verkar ha skapat ett projekt där de föreställer en offentlig kvinna som yttrar sig om jämställdhet, för att invänta hot och sedan göra sin poäng om vad man inte får säga i det här landet.
Förra hösten blev exempelvis Turteaterns kvinnliga medarbetare hotade till livet för uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet och behövde polisbevakning och livvakter. Läs även vad Hanna Hellquist och Jenny Nordlander skriver om hatet de måste utstå varje dag.
Det är inte en del av Lars Vilks definition av ”yttrandefrihetens gränser”.
– Det är inte en självklar medborgerlig rättighet att bli publicerad i DN Debatt heller, säger My Vigren. Av alla debattörer som försöker är det väldigt få som faktiskt publiceras. Det är ju bara att starta sin egen blogg, så blir man publicerad. Det är en medveten strategi från många antifeminister och främlingsfientliga att säga att de blir begränsade i sin yttrandefrihet, de använder det för att få mer utrymme och makt i debatten.
Vad har du fått för reaktioner på inlägget?
– Bara bra grejer. Det är så många människor som har mejlat och sms:at och har skrivit att jag är bra. Samma forum som jag är van vid att få hat igenom har jag fått kärlek ifrån. Jag har aldrig blivit kärleksbombad så här, så det är kul.
Hur tror du man kan få bukt med allt näthat och hoten?
– Det är skitsvårt. Dels måste de stora tidningarna skärpa upp sina kommentarsfält och inte publicera rasism och sexism. Hat mot offentliga feminister är lika allvarligt som rasistiska påhopp. Jag tror även att polisen måste ha ett sätt att hantera alla den här typen av digitala hatbrott, då brott på internet har eskalerat. Politiska påhopp klassificeras inte som hatbrott. Men det är viktigt dels för att det ska kunna anmälas och utredas, men också för att kunna föra statistik. Men självklart handlar problemet också om strukturer, kvinnohat och rasism är inget som försvinner på en dag.
Lyssna även på Medierna i P1 om kvinnohatet på nätet: Män som hatar kvinnor.