Hotet mot feminister

Bloggaren My Vingren skrev ett blogginlägg i torsdags om hoten och hatet hon har blivit tvungen att utstå som offentlig debattör och feminist. Det spreds väldigt snabbt över nätet och många stämde igenkännande in i beskrivningen. Läs inlägget här.
utdrag från My Vingrens bloggutdrag från My Vingrens blogg
Jag ställde några frågor till My Vingren:
Varför skrev du inlägget?
– Det var framförallt för att jag fick kritik för att stängde av kommentarsfältet på bloggen efter mitt förra inlägg. Folk frågade varför, och då började jag reflektera att jag inte tänker på hatet som ett fenomen.

Vad är anledningen till att du får så mycket hat och hot?
– Det började när jag startade bloggen Macho i Kollektiv-trafiken, då kom de första. Jag tror det handlar om att jag är offentlig, så fort man gör nånting som får stor uppmärksamhet så reagerar folk.
Skulle du säga att du har blivit van vid att få hot?
– Gud, ja.
Det är inte bara för hennes roll som debattör som hon har angripits, utan även för sina spoken word-uppträdanden som är politiska.
– Men jag har aldrig fått kritik av de här personerna för att jag arbetar för en tjejjour, utan det är alltid när man uttalar åsikter som hatet kommer fram.
Hur många polisanmälningar har du gjort?
– Ca tio totalt under det senaste halvåret
Nuförtiden diskuterar många det som kallas ”gränsen för yttrandefrihet” gällande olika samtalsämnen. Det verkar nästan finnas en allmän uppfattning om att yttrandefrihet handlar om att man ska kunna säga vad som helst och närsomhelst. Det skiljer sig från begreppets kanske mer kända innebörd – ett skydd för medborgarna från statens ingripande i vad invånarna får yttra.
– De använder argumentet ”det får man inte säga i det här landet” för att legitimera det de säger, säger My Vingren. Trots att de faktiskt får säga det, och så får de igenom sin poäng.
En av de som säger sig vilja utmana ”yttrandefrihetens gränser” är konstnären Lars Vilks. Men varken han eller eller någon annan konstnär verkar ha skapat ett projekt där de föreställer en offentlig kvinna som yttrar sig om jämställdhet, för att invänta hot och sedan göra sin poäng om vad man inte får säga i det här landet.
Förra hösten blev exempelvis Turteaterns kvinnliga medarbetare hotade till livet för uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet och behövde polisbevakning och livvakter. Läs även vad Hanna Hellquist och Jenny Nordlander skriver om hatet de måste utstå varje dag.
Det är inte en del av Lars Vilks definition av ”yttrandefrihetens gränser”.
– Det är inte en självklar medborgerlig rättighet att bli publicerad i DN Debatt heller, säger My Vigren. Av alla debattörer som försöker är det väldigt få som faktiskt publiceras. Det är ju bara att starta sin egen blogg, så blir man publicerad. Det är en medveten strategi från många antifeminister och främlingsfientliga att säga att de blir begränsade i sin yttrandefrihet, de använder det för att få mer utrymme och makt i debatten.
 Vad har du fått för reaktioner på inlägget?
– Bara bra grejer. Det är så många människor som har mejlat och sms:at och har skrivit att jag är bra. Samma forum som jag är van vid att få hat igenom har jag fått kärlek ifrån. Jag har aldrig blivit kärleksbombad så här, så det är kul.
Hur tror du man kan få bukt med allt näthat och hoten?
– Det är skitsvårt. Dels måste de stora tidningarna skärpa upp sina kommentarsfält och inte publicera rasism och sexism. Hat mot offentliga feminister är lika allvarligt som rasistiska påhopp. Jag tror även att polisen måste ha ett sätt att hantera alla den här typen av digitala hatbrott, då brott på internet har eskalerat. Politiska påhopp klassificeras inte som hatbrott. Men det är viktigt dels för att det ska kunna anmälas och utredas, men också för att kunna föra statistik. Men självklart handlar problemet också om strukturer, kvinnohat och rasism är inget som försvinner på en dag.
Lyssna även på Medierna i P1 om kvinnohatet på nätet: Män som hatar kvinnor.
Lyssna: Medierna 20120505 Män som hatar kvinnor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

8 kommentarerFlest rösterSenasteÄldst

  1. Paradigm says:

    En blogg som enbart består av bilder på män som sitter bredbent i kollektivtrafiken är ju inte mycket till samhällsproblem direkt. Jag har lite svårt att tro att hon fått så mycket hat för en så trist bloggs skull. Det luktar fejk lång väg. Och ens om hon har det, vad bevisar det? Att det finns gott om hatare på nätet? Att man kan provocera folk är inte ett kvitto på att man har något intressant att säga.

  2. Året är 2012 och vi har alltså fortfarande massor med män som är rädda för och därför hatar kvinnor för att de är kvinnor. Det är verkligen konstigt. Var kommer de ifrån? När är de födda? Vem har uppfostrat dessa män? Hur gör vi så att de inte blir fler?

  3. Flora says:

    Läste just inlägget som My skrivit på sin blogg och som ni citerat ur i artikeln ovan. My har med ett exempel på kommentar som hon fått. En visserligen argsint kommentar skriven med VERSALER, men den innehåller inga hot och heller inga könsord eller andra speciellt nedsättande kommentarer om henne som person.
    Trots det påstår My att hon får massor av mail, kommentarer, sms och telefonsamtal med just hot och nedsättande omdömen. Varför använder hon inte några av dessa som exempel istället för den kommentar som hon har med i inlägget?

    • Ivan says:

      Så, vänta, du ifrågasätter att denna bloggare har utsatts för hot, med motivationen att en skärmdumpad bild på ett enormt aggressivt mejl inte ”innehåller några hot eller könsord” eller ”speciellt nedsättande kommentarer”?
      Låt se om jag kan uttrycka det här så koncist som möjligt:
      Tonen i mejlet var aggressiv. Jag, som inte ens fick mejlet, kände mig obehaglig till mods. Således kan det upplevas som hotfullt. Det är den som utsätts för potentiellt hot som sätter gränsen, vilket My i det här fallet har gjort; hon vill inte att folk kontaktar henne på dessa vis, helt enkelt.
      Dessutom: är det ens relevant att visa upp ”bevis” på att hon är utsatt för kränkningar och hot? Skulle det här vara ett till PR-trick, alltså? Lägg ner nu.

      • Sam says:

        Jag fick ett brev från skatteverket som inleddes med mitt nmn i versaler. Jag blev rädd och slängde det omedelbart. Tur att jag får sätta mina egna gränser för kränkningar..

      • Paradigm says:

        Nej, ingen skulle ju gå till en sån ytterlighet bara för att få uppmärksamhet. Alla uppmärksamhetshoror dog ut på 1970-talet ; )

    • Tanvir Mansur says:

      Hej, Flora!
      Så som jag har förstått det använde My den bilden som en rolig illustration just för att den var rolig, inte för att det skulle vara något slags bevis för att få sin poäng igenom.
      Hoppas du är nöjd med svaret!

    • Mattias Irving says:

      ”Flora”,
      Att hotas är för många en mycket otäck upplevelse. Inte alla är beredda att dela med sig av hotbrev. Särskilt inte när de polisanmälts. Hon kan också ha blivit ombedd att inte sprida specifika brev vidare sedan de blivit en polissak.
      Mys berättelse är långt ifrån unik. Jag läser varje vecka om allt hat son kvinnor möter på nätet. Lisa Magnusson, Anita Sarkeesian, listan kan göras mycket lång. Tycker därför att sitt inlägg är både verklighetsfrånvänt och direkt osmakligt. Det kallas blaming the victim och jag skulle inte ens bemöda mig att svara om det inte var för att jag bekymras över den större situationen.